Bästa barndomen?

"Men, gud, är du uppvuxen i Stockholms innerstad. Det är ungefär som att träffa någon som faktiskt är född i Las Vegas."
Jag umgås för mycket med lantisar alltså.
Och varje gång folk häpnar över faktumet att jag tillbringade min barndom i asfaltsdjungeln dyker det upp en dåligt inlindad beklagande ton i deras diftongprydda röster.
För hur i allsin dar kan man ha haft det om man vuxit upp fjärran från granskogssus och rapsfält?
Jo tack, bra. Förträffligt till och med.
Den här konstiga romantiska vurmen och föreställningen om att det bästa för barn är att växa upp nära naturen är typ den största myten i världen.
Men, vaddå, det var ju fantastiskt att bara gå ut genom dörren och kunna leka fritt.
Yeah right.
I typ tre år mellan blöjstadiet och högstadiet kanske.
För varför ville ni inget hellre än att flytta därifrån sen då?
Så fort ni kunde tänka en endaste tanke själva så ville ni ju bara fly till storstan och utbudet här.
Eller hur?

For the record: Jag hade en mycket bra uppväxt. Fan, det finns parker här. Och gårdar om det nu nödvändigtvis ska lekas så himla mycket. Och så slapp jag hela den här "jag-kommer-från-småstad/förort-och-har-dålig-självkänsla-och-måste-hävda-mig-i-storstan-syndromet som är så obeskrivligt tröttsamt. Och kunde hela tunnelbanesystemet som 9-åring och kände alla strategiska vakter på den tiden det var superviktigt.
Att beröva mina framtida barn en sådan uppväxt genom att flytta ut från stan för att kunna slänga bort massor av tid på gräsklippning, husrenovering och inskränkta människor i småstad, känns som snudd på misshandel.
Fine, om man nu vill ha det så tänker inte jag stå i vägen för någon endaste människa.
Herregud, grilla ihjäl er i era stora trädgårdar for all I care.
Men det måste gå att våga vägra villa också utan att bli betraktad som ett mindre vetande freak.