Lever just nu i någon slags schizofren tillvaro, ena dagen omringad av nyblivna föräldrar eller väldigt blivande sådana. Och andra dagen med folk som lever på som vanligt, vilket för det mesta inkluderar alkohol, sena nätter (och iofs en med åren tilltagande tillhörande bakfylla).
Och visst, ibland slår något slags sug till. En liten unge. Va gulligt, liksom.
Men nu har jag verkligen tänkt. Överlagt med min inre biologiska klocka. Och insett att nä, det får vänta. Förmodligen ganska länge. Jag fattar liksom inte varför. När man ÄNTLIGEN har det ekonomiskt stabilt, ett himla roligt liv, lugn och ro på många plan. Ska man bara slänga bort det för en högst obekväm tillvaro som inkluderar, vad jag förstår, en hel del ångest, begreppet "att spricka", paus i karriären och sömnbrist jämt.
Kan någon ta och förklara? Känner mig väldigt förvirrad.
3 kommentarer:
Jag känner precis likadant.
Jag har inte lust "att spricka" just nu. Inte det minsta. Trots att jag absolut hade haft möjlighet att skaffa en unge eller två right this minute.
Och nu har två av mina närmsta vänner försökt "omvända" mig, genom att säga exakt samma sak:
– Nu förstår jag vad livet går ut på.
Men liksom hallå. Med barn OCH plötsligt frireligiösa! Nån måtta får det faktiskt vara.
Mirre ber om en förklaring och Olivia ger den. Man blir goddam frälst! Det är liksom det som är grejen. Uppfylld av både bebis (bokstavligen) och meningen med vår existens. Graviditet/barn är knark, opium för folket. Det frireligiösa tar sig uttryck i att man helt plötsligt gillar det diffust "normala", och börjar använda sig av anti-intellektuella uttryck såsom "sunt förnuft". Vänta, det låter som, ja just det, kristdemokraterna. Olivia, du vet inte hur rätt du har.
Hjälp. Jag både skrattar och gråter.
Skicka en kommentar