Que sera sera och allt det där

Saker och ting blir ju aldrig som man tror. Universum har haft en tendens att trilskas med mig typ hela sommaren. (Ska man lära sig ödmjukhet? Att kämpa? Vad? Putain merde). Men nu åker jag till Paris. Ändå.
So long.
(Avstår den avslutande "suckers" eftersom den största suckern just nu är lilla moi. Onödigt liksom.)

Det är inte bara borta i väst det händer

Det finns saker som man som infödd stockholmare bara inte gör.
Och då menar jag inte pinsamma saker som att racka ner på göteborgare/skåningar/norrlänningar (låt dom leva sina liv i fred, hur kul kan det vara liksom) eller att vara dryg mot främmande människor på stan/i tunnelbanan/i arbetslivet (det är inflyttade med mindervärdeskomplex som ger oss a bad name. Seriöst.)

Och man deltar inte i urbana festligheter a la Vattenfestivalen.
Visst,det är säkert kul och bra på alla sätt om det ordnas spektakel på stan.
Men jag skulle aldrig komma på tanken att vara med.

Så döm om min förvåning när jag i går natt (efter en respektabel sittning på Tranans uteservering) plötsligt befann mig i en 50 000 huvuden stor skara stuffande människor mitt på freakin Stureplan. Det pågår tydligen någon form av festival. Info om detta har, antar jag, gått ut till befolkningen. Men den har, av naturliga skäl (man filtrerar ju bort det som liksom inte angår en), gått mig spårlöst förbi.

Så där stod vi, Bea och jag. Omringade av unga, glada människor, uppklädda till tänderna. (Alla hade läst senaste Sofis Mode, I swear!). Jag blev tafsad på av en yster yngling. Sen åt vi korv.

Det hela var väldigt besynnerligt.

Stora svarta moln

Åh nej.
Det kommer att bli en sådan där jobbig dag idag. När allt bara går fel. Det har redan börjat dåligt och jag har svårt att se hur det ska kunna vända.

Kanske kan min lunch idag pigga upp lite. Kanske kan bilderna på Angelinas tvillingar göra någon positiv inverkan.

Men jag tror inte det.

Big time "katching"

Men vad faan är det här med att ALLA jäklar ska skriva böcker? Är det svenska folkets innersta hemliga dröm? Att få publicera ett skönlitterärt verk? Nästa stora generationsroman? Skriva autografer och ligga runt på Bokmässan? Det verkar ju så. I alla fall den delen av befolkningen som jobbar inom media. Jädrars vad det puttrar författardrömmar...

(Fundering:Det kanske är resultatet av att texterna i tidningar blir allt kortare. Man känner sig snöpt. Man känner sig oförlöst. Man måste skriva av sig. Voila: romanidén är född).

I och för sig, hur svårt kan det vara. Med tanke på folk som blir publicerade menar jag. Och tjänar multum. Hmmm...en best seller liksom. Kanske borde testa. Deckare, chick lit eller nåt pretantiöst..får se. Undrar hur man gör? Vad sägs om den här inledningen?

"Dörren smällde igen och ekot hördes genom hela fastigheten. Hennes klackar smällde mot stentrappan när hon gick de fyra smala trapporna ner mot porten och gatan. Hade hon tittat hade reflektionen av en rufsig ung kvinna med resterna av nattens smink, fylla och kroppslukter synts i portens glas. Som i trans lyfte hon på fötterna. Ett steg i taget. Måste fortsätta gå. Uppgörelsen hon precis lämnat bakom sig, orden som utväxlats var alldeles för smärtsamma för att vara nära. Hon måste bort och gick längst Hornsgatan och den vackraste morgnen hittils den här sommaren. Inte för att hon lade märke till solens värmande strålar över Slussens vatten eller lade notis om måsarna som skrek över dagens första lass med turister och andra morgonpigga som skulle ta båtarna över till Djurgården. När hon passerade Slottet märkte hon att hennes hälar blödde, skavda av de nya skorna som varit så snygga föregående kväll. Då, när allt fortfarande varit normalt.

Hon fortsatte gå, utan att ta hänsyn till den begynnande smärtan i fötterna och benen. Hon gick hela vägen hem till den lilla ettan i Vasastan och kunde inte tänka på någonting förutom en enda sak: Hämnd".


Va, va, va? Är jag on to something? Vill man läsa mer?

Så jäkla snuvad

Alltså, samer. Seriöst vad är det med ursprungsfolk som hävdar sin rätt att inte utvecklas. Fortsätter att tjafsa om sina renar eller landområden eller vad det nu kan vara. Vakna och lukta på kaffet, flytta in till stan och ta ett jobb som alla andra, liksom.

Detta var länge min inställning till samer. Tills det kom fram i somras att jag ÄR same. Eller, åttondels same. Någon (eh, mormor) hade visst glömt att informera om sitt ursprung. Helt galet, det kom fram av en slump när morsan av oklar anlednig slog sig i slang med en same som hävdade att han visste hur det låg till med oss. Fatta chocken! Jag, en same! En city-same. Jag var tvungen att rusa till Sturebadets same-spa och känna mina rötter. Efter en synnerligen härlig massage slog jag mig ner i avslappningsavdelningen och läste en bok om mitt folk. Och jäklar vad illa behandlade vi har blivit genom åren. Helt sjukt förtryckta, världens skandal.

Ah, kände hur jag ville engagera mig, förena mig med andra ursprungsfolk (hellre på Hawaii än på Grönland om jag fick välja)och kanske köpa en ren.

Och sen visade det sig att alltihop var fel. Vi är inte samer. (Man ska faan aldrig kolla upp en bra story). Det fanns inga livslögner i släkten. Inga exotiska rötter. Är bara supersvenne igen och det känns så tomt.

Det är ju nästan så jag önskar att jag var adopterad eller nåt.

Mitt sommarlov

Jag badade. Undvek solen. Drack mycket. Cyklade på fyllan (rekommenderas ej). Var på landet. Verkligen UMGICKS med mina vänner. Tänkte inget, det är sant var typ helt tom och avslappnad. Hade det nice. Körde lite bil för första gången på tre år. Kom på att det är dags att ta det där förbannade körkortet nu. Grillade och kollade på Ernst. Planerar att gå på en seans.

Har nog blivit en slacker. Misstänker att jag aldrig mer kommer att jobba. Ser ni mig på någon parkbänk i stan senare i höst så har jag full förståelse om ni tittar bort.

Ok då, nu är det faktiskt höst

(Så då är det väl dags att börja blogga igen)

Bevis nr 1: Grillfest med mediapersonligheter. Med regn. Typiskt hösten.