Året var 2004 och jag var på min favoritaktivitet i världen- Malmö Filmdagar. Satt och vred mig av genans i biomörkret under en av förhandsvisningarna. Filmen på duken var så pinsam, klyschig och riktigt, riktigt trött. Var beredd på en totalsågning efteråt, av den samlade kritikerkåren. Men icke. En filmkritiker nära mig gav istället TOPPBETYG åt denna sörja.
Och idag, när jag bläddrade igenom SFI:s årsredovisning, inser jag att "Såsom i himmelen" ligger etta på topp-20-listan över de mest sedda svenska filmerna 1993-2006.
ETTA!
Vad är det jag inte förstår med den här filmen?
Är det nyskapande med en story som går ut på att en medelålders karl drabbas av livskris och depression men får nytt hopp i mötet med lite fast kvinnokött?
Är det fräscht med nidbilder av landsortsmänniskor (alltid lugna, innerliga och med järnkoll på vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet)?
Är det subtila personskildringar när folk är antingen jättejätteonda eller urfiiina människor?
Jag är ledsen man jag kan inte sluta älta detta fiaskopekoral till rulle. Övervägde i ett sorgligt och osäkert ögonblick att det kanske är jag som, i ljuset av dessa SFI-siffror, har missat filmens storhet.
Men så läste jag vidare i listan och kan konstatera att även mästerverk som "Drömkåken", "Hälsoresan" och "Tomten är far till alla barnen" också platsar. Och andades ut.
2 kommentarer:
När jag läser Drömkåken börjar jag tänka på en annan film med Björn Skifs, en där han sitter i fängelset. I en scen blir han jagad och killen skriker: ”Stanna då, men stanna då”, på dalmål. Riktigt roligt!!
Du tänker på "Strul" antar jag. Misstänker att det är sjukt dålig om man skulle se den idag. Fast jag älskade den när jag var 11.
Skicka en kommentar