Under attack

Det utkämpas just nu ett krig i mitt inre. Ännu är det lite oklart vilken sida som vinner men jag har lite på känn att the good guys snart inte kan hålla fortet längre.
Så jag har laddat.
Paket med riktiga näsdukar.
Storpack esberitox.
En flaska Kan jang.
Alvedon och starkare amerikanska grejer i pillerväg.
Inte mindre än tre olika sorters nässprej; en vanlig, en för torra slemhinnor och en mot allergiska besvär.
Bafucin.

Och så lite glass och en ny mjuk t-shirt i glada färger.
Raggsockor och täcket i soffan.
Gamla avsnitt av Vänner.

Så kom an nu bara, försök att golva mig.
Jäkla influensajäkel.

Byta datum 300 gånger- check

Gahh!
Öppnade precis min försummade privata mailbox och kände pulsen börja slå snabbare, kallsvetten rinna och det där embryot till huvudvärk slå rot ordentligt. Blev rädd och stängde ner den direkt.
Där låg nämligen 13 mail från diverse ganska avlägsna kvinnor. På agendan- möhippeorganisering.

Fick en kraftig flashback till senaste gången jag var involverad i en dylik tillställning. Då var jag en glad novis på området, som glatt slängde mig in i möhippans käftar, som slog igen med en öronbedövande smäll. Typ fem veckor senare kunde jag kravla mig ur, mör som ett lamm. Sönderplanerad, genomförandetrasig och darrig av kompromissande. Dessutom slutade bröllopet i skilsmässa knappt ett år senare. Hå hå, ja ja.

Svor på att aldrig förvänta mig mer än en hämtpizza och ett sexpack folköl på en filt i Vasaparken om jag någonsin skulle få för mig något så knasigt som att gifta mig.


Och nu är jag plötsligt här igen.
De väntar på mig nu.
Mailen. Som vill organisera, fixa och dona. Bråka om idéer och budget och datum och vad den blivande bruden egentligen gillar.
Burr.

Jorå, jag har full koll

Chefen är hemma och sjuk idag så jag har fått i uppgift att sammanställa listan och styra upp lite.
Det går väl sådär.
Detta hände i fm.

Det ringer och jag ser i telefonens display att det är från vår skånered. Aha, Martin, tänker jag.
– Mirre här.
– Tjena tjena,
– Hur är läget Martin?
– Eh, det är Per.
(Tystnad)
– Ja men nu hör jag! Vad tossigt, ha ha. Sorry, hörde bara lite skånska och kopplade till Martin.
– Jag kommer från småland.
(Tystnad)
– Ok.

Undrar vad som händer i em.

Ett skägg och ett övermod

I lördags slog jag vad med två kompisar om vem av oss som först skulle våga gå fram och ta på Torkel Peterssons (imponerande yviga och välvuxna) Gustav Vasa- skägg.
Jag gjorde första försöket, och gick resolut fram till honom vid baren där han stod och hängde med ett glas vitt.
"Snyggt skägg", sa jag och tänkte att han skulle bli glad, där han stod, som en solitär i det stimmiga havet av klubbande kids på Berns.


Han bara tittade på mig. Stumt. Och djupt.
Plötsligt kände jag mig extremt obekväm och ångrade djupt hela tilltaget.
Eter en låååång dömande tystnad svarade han med en omfångsrik Dramaten-skolad stämma.

"Tack".

Jag tog min öl och gick.
Det var liksom inte läge att känna.
Att ens stå kvar.
Attans.

Jo Clarence- det finns kvalitetsköttbullar

Ibland krävs det bara lite sprit och gemensamt gnäll/garv/skitsnack för att man ska få tillbaka gnistan. Och komma ihåg vilka sjukt härliga kollegor man har och vilket privilegium det är att ha ett fast journalistjobb i dessa tider.

Igår intogs en respektabel mängd alkohol på Pet Sounds, där valda delar av nöjes- och nyhetsreportrarna samlades vid bardisken. Jag anslöt senare, när jag klev av mitt pass, och gjorde mitt allra bästa för att komma ikapp. Mestadels med en fantastisk kaneldrink som Sara rekommenderade och som numera är min favvis.

Och genast infann sig några frågeteckan som nu, en gång för alla, ska rätas ut.

I fredags utdelades nämligen utlåtanden om vilken maträtt man är (eh, fråga inte varför). Och då råkade jag hävda att Clarence är köttbullar. Vilket han tydligen gått och funderat över, aningen besviket. Typ "Köttbullar, hur vanligt och tråkigt är inte det??"

I beg to differ.

Och ska kanske passa på att förtydliga. Clarence är köttbullarna på Tranan. Som serveras med pressad gurka och rårörda lingon i små skålar. Som har perfekt mos. Och gudomlig smak. Jag vet, jag äter dom ca en gång i veckan. Riktigt bra köttbullar är bland det godaste som finns och inte alls enkelt att få till.

Alltså: Inte äckliga frysbullar ur disken på Netto. Utan finfina kvalitetsbullar med gräddsås.

Själv blev jag "chili con carne". Bara aningen bättre än sportchefs-Martins "tacos" om ni frågar mig.

Förstår ni vad jag måste stå ut med?

På fikabordet borta vid våra mötessoffor ligger just nu:
1 påse lantchips
1 påse osbollar
1 påse jordnötter
mängder av nya sura bilar
högar av plockgodis

Alltså man behöver ju inte vara ätstörd för att gå igång. Har fan käkat snask sen jag kom hit i förmiddags.
Nä, om jag inte får tag i Lena Endre snart nu tror jag att jag går och kräks lite.

Våga vägra oäktingar

Äntligen!
Vet inte varför men de senaste åren har mina kompisar fokuserat stenhårt på att reproducera sig. Och det är ju inte speciellt kul för typ mig. Gulligt att titta på de små liven, visst, och härligt att se sina vänner lyckliga. Men ur kompisaspekten är barnalstring nästan enbart en negativ faktor.

Fast nu jäklar har en helt annan gren i vuxenträdet börjat blomma ut och jag kan bara säga halleluja: Bröllopen!
Äntligen en utvecklande aktivitet som är rolig för fler än bara de inblandade. Det är ju en riktig vinnare att gå på bröllop och bra mycket roligare än barnvagnspromenader och uteblivna festkvällar.

Innan året är slut kan jag få gå på FYRA bröllop! Med lite inbjudningsflyt.
Jag är sjukt laddad och planerar redan outfits, lämpligt nog blir det till att fixa ihop både vår, sommar och vinterklänningar.
Åh så kul det ska bli.
Och med lite tur så slipper jag planera några möhippor också....