Det var ju inge farligt alls ju

De som är trogna läsare av Mirres blogg (och det vet jag ju att de flesta av er är) fick kanske intrycket av att jag tyckte att det var en smula besvärande att fylla 30. Och det var ju korrekt uppfattat. Det var en pina, en börda, en växande klump i magen som hotade att tränga ut ur varje por. Jag doftade ångest på flera meters avstånd och försatte inga tillfällen att beklaga mig, kolla rynkor och spjärna emot in i det sista.

Det konstiga är att så fort det var ett faktum, D-day, så kändes allt bra igen. Det var som att räkneverket nollställdes, en riktig befrielse. Tänker aldrig på det utan njuter av att dels inte vara 20 längre (seriöst, skulle hellre dö. Ok inte dö men..flytta till Gbg. Ok, det var taskigt. Men ni fattar) och dels att jag bara är i början av de trettio. Lååångt kvar till 40. Känns mycket fräscht.

Så förutom att folk ideligen frågar om jag är gravid (eh, NÄ, men uppenbarligen måste jag banta) och att jag börjar känna mig lite ensam i min ålderskategori ute på krogen (ok, inte bland det motsatta könet då. Män verkar av någon outgrundlig anledning aldrig sluta gå ut, småbarnströtthet/jobbansvar/slutet av månaden-ekonomi till trots) så är allting frid och fröjd.
Faktiskt.