Under attack

Det utkämpas just nu ett krig i mitt inre. Ännu är det lite oklart vilken sida som vinner men jag har lite på känn att the good guys snart inte kan hålla fortet längre.
Så jag har laddat.
Paket med riktiga näsdukar.
Storpack esberitox.
En flaska Kan jang.
Alvedon och starkare amerikanska grejer i pillerväg.
Inte mindre än tre olika sorters nässprej; en vanlig, en för torra slemhinnor och en mot allergiska besvär.
Bafucin.

Och så lite glass och en ny mjuk t-shirt i glada färger.
Raggsockor och täcket i soffan.
Gamla avsnitt av Vänner.

Så kom an nu bara, försök att golva mig.
Jäkla influensajäkel.

Byta datum 300 gånger- check

Gahh!
Öppnade precis min försummade privata mailbox och kände pulsen börja slå snabbare, kallsvetten rinna och det där embryot till huvudvärk slå rot ordentligt. Blev rädd och stängde ner den direkt.
Där låg nämligen 13 mail från diverse ganska avlägsna kvinnor. På agendan- möhippeorganisering.

Fick en kraftig flashback till senaste gången jag var involverad i en dylik tillställning. Då var jag en glad novis på området, som glatt slängde mig in i möhippans käftar, som slog igen med en öronbedövande smäll. Typ fem veckor senare kunde jag kravla mig ur, mör som ett lamm. Sönderplanerad, genomförandetrasig och darrig av kompromissande. Dessutom slutade bröllopet i skilsmässa knappt ett år senare. Hå hå, ja ja.

Svor på att aldrig förvänta mig mer än en hämtpizza och ett sexpack folköl på en filt i Vasaparken om jag någonsin skulle få för mig något så knasigt som att gifta mig.


Och nu är jag plötsligt här igen.
De väntar på mig nu.
Mailen. Som vill organisera, fixa och dona. Bråka om idéer och budget och datum och vad den blivande bruden egentligen gillar.
Burr.

Jorå, jag har full koll

Chefen är hemma och sjuk idag så jag har fått i uppgift att sammanställa listan och styra upp lite.
Det går väl sådär.
Detta hände i fm.

Det ringer och jag ser i telefonens display att det är från vår skånered. Aha, Martin, tänker jag.
– Mirre här.
– Tjena tjena,
– Hur är läget Martin?
– Eh, det är Per.
(Tystnad)
– Ja men nu hör jag! Vad tossigt, ha ha. Sorry, hörde bara lite skånska och kopplade till Martin.
– Jag kommer från småland.
(Tystnad)
– Ok.

Undrar vad som händer i em.

Ett skägg och ett övermod

I lördags slog jag vad med två kompisar om vem av oss som först skulle våga gå fram och ta på Torkel Peterssons (imponerande yviga och välvuxna) Gustav Vasa- skägg.
Jag gjorde första försöket, och gick resolut fram till honom vid baren där han stod och hängde med ett glas vitt.
"Snyggt skägg", sa jag och tänkte att han skulle bli glad, där han stod, som en solitär i det stimmiga havet av klubbande kids på Berns.


Han bara tittade på mig. Stumt. Och djupt.
Plötsligt kände jag mig extremt obekväm och ångrade djupt hela tilltaget.
Eter en låååång dömande tystnad svarade han med en omfångsrik Dramaten-skolad stämma.

"Tack".

Jag tog min öl och gick.
Det var liksom inte läge att känna.
Att ens stå kvar.
Attans.

Jo Clarence- det finns kvalitetsköttbullar

Ibland krävs det bara lite sprit och gemensamt gnäll/garv/skitsnack för att man ska få tillbaka gnistan. Och komma ihåg vilka sjukt härliga kollegor man har och vilket privilegium det är att ha ett fast journalistjobb i dessa tider.

Igår intogs en respektabel mängd alkohol på Pet Sounds, där valda delar av nöjes- och nyhetsreportrarna samlades vid bardisken. Jag anslöt senare, när jag klev av mitt pass, och gjorde mitt allra bästa för att komma ikapp. Mestadels med en fantastisk kaneldrink som Sara rekommenderade och som numera är min favvis.

Och genast infann sig några frågeteckan som nu, en gång för alla, ska rätas ut.

I fredags utdelades nämligen utlåtanden om vilken maträtt man är (eh, fråga inte varför). Och då råkade jag hävda att Clarence är köttbullar. Vilket han tydligen gått och funderat över, aningen besviket. Typ "Köttbullar, hur vanligt och tråkigt är inte det??"

I beg to differ.

Och ska kanske passa på att förtydliga. Clarence är köttbullarna på Tranan. Som serveras med pressad gurka och rårörda lingon i små skålar. Som har perfekt mos. Och gudomlig smak. Jag vet, jag äter dom ca en gång i veckan. Riktigt bra köttbullar är bland det godaste som finns och inte alls enkelt att få till.

Alltså: Inte äckliga frysbullar ur disken på Netto. Utan finfina kvalitetsbullar med gräddsås.

Själv blev jag "chili con carne". Bara aningen bättre än sportchefs-Martins "tacos" om ni frågar mig.

Förstår ni vad jag måste stå ut med?

På fikabordet borta vid våra mötessoffor ligger just nu:
1 påse lantchips
1 påse osbollar
1 påse jordnötter
mängder av nya sura bilar
högar av plockgodis

Alltså man behöver ju inte vara ätstörd för att gå igång. Har fan käkat snask sen jag kom hit i förmiddags.
Nä, om jag inte får tag i Lena Endre snart nu tror jag att jag går och kräks lite.

Våga vägra oäktingar

Äntligen!
Vet inte varför men de senaste åren har mina kompisar fokuserat stenhårt på att reproducera sig. Och det är ju inte speciellt kul för typ mig. Gulligt att titta på de små liven, visst, och härligt att se sina vänner lyckliga. Men ur kompisaspekten är barnalstring nästan enbart en negativ faktor.

Fast nu jäklar har en helt annan gren i vuxenträdet börjat blomma ut och jag kan bara säga halleluja: Bröllopen!
Äntligen en utvecklande aktivitet som är rolig för fler än bara de inblandade. Det är ju en riktig vinnare att gå på bröllop och bra mycket roligare än barnvagnspromenader och uteblivna festkvällar.

Innan året är slut kan jag få gå på FYRA bröllop! Med lite inbjudningsflyt.
Jag är sjukt laddad och planerar redan outfits, lämpligt nog blir det till att fixa ihop både vår, sommar och vinterklänningar.
Åh så kul det ska bli.
Och med lite tur så slipper jag planera några möhippor också....

Jag- ett föredöme

Åh, jag kan inte få nog av Pacific! Deras fina surfromansiga låtar är så bra att jag blir helt tårögd och nu går de på repeat. Har skärmat av mig i ett litet melodiskt electrouniversum och myser mig bort från kvällsreportervardagen.

Har för övrigt tagit klivet in i 2000-talet på allvar idag och KÖPT mina första låtar på I-tunes. Kändes högtidligt och lagligt och fint. Upphovsrätten mina vänner, är till för att respekteras. Basta.

Ok, jag ÄR en hycklare i Lost-sammanhang. Men inte annars. (Fy fan vad bra det är just nu by the way!!! Min bästa tv-seriekompis David T här på jobbet förstår vad jag menar. De här flash forward-scenerna de pysslar med, jag blir galen!).

Så vad slog jag då till på denna dag när jag var i shoppartagen?
1 st Motorpsycho. Låten "B.S" har jag fruktansvärt fina, något suddiga, minnen till.
1 st Yelle. Hon verkar så cool.
1 st Erasure. "I love to hate you". Har jag inte hört på säkert 15 år. Den är sådär.

27 kronor kostade kalaset.
Klart värt.

Den där luriga göteborgskan

Nu menar jag alltså inte den där flabbiga, blåställsgöteborgskan, som tjötas friskt i buskis, förslagsvis mellan några goa gubbar. Nej, jag menar den där lite eftertänksamma, lena dialekten som helt vanliga göteborgare använder och som jag av någon outgrundlig anledning har extremt lätt för att... liksom haka på.

Hur pinsamt som helst.
Som häromdagen då jag intervjuade två musiker från gbg. Och de frågar om jag verkligen kommer från Stockholm ursprungligen.

Ehh..jo det gör jag sa jag och hastade igenom resten av intervjun och hörde plågsamt väl vilken copycat jag var på bandspelaren efteråt.

En annan fundering jag har om göteborgare. De verkar så lugna. Laid back liksom. Jag känner mig ofta som en bulldozer på speed när jag hänger med någon därifrån. (Återigen, nu snackar jag inte om några buskisgubbar utan om folk som finns verkligheten).

Det går liksom..långsamt...fast på ett ganska behagligt sätt.
Kan det ha något med hur stan ser ut att göra? Den är ju väldigt gles och utspridd. Folk får huka sig över avenyn när vinden piskar. De har det inte så lätt där i blåsten inbillar jag mig. Det måste ju göra något med sinnelaget.

Veckans höjdpunkter

Solen skiner och det är fredag. Det gäller ju att ta fasta på det som är positivt. (Och inte störa ihjäl sig på exempelvis ungdomar som beter sig som små, störiga tanter. Eller mästare i the art of stating the obvious. Eller att man jobbar på ett vuxendagis där bakterier sprids snabbare än blixten.)

Och det har faktiskt varit en underbar vecka.
Måndag:
Jag trädde in i yngre medelåldern som min kollega Eva så delikat uttrycker saken. Och blev firad av de här sköna lirarna (och sisodär 12 till, helt utan att jag visste om det i förväg, hur nice är inte det!)




Tisdag:
Fick åka den där spännande Saltsjöbanan och träffade en gammal vän som fått barn. Kom hem sent efter en stadig middag på falukorv och vin.

Onsdag:
Tog en after work hemma hos Erika, som bjöd på Bisonvodka. Sedan blev det vernissage på Bonniers konsthall med vinmingel med konstfolket.

Torsdag:
Gick och tränade! Nu när man har börjat ruttna inifrån är det väl bäst att göra det man kan för att hejda förfallet.

Helgen: Ett härligt halvoskrivet blad som skvallrar om rekreation, utveckling och sweet nectar.

Dagens lilla stråle av hopp

Asså, ibland när man sitter här, begravd i ointressanteheter så kan det var så fantastiskt att få höra något..BRA.
Något som får en att glömma skitäckligt automatkaffe, matlådor i plast och, tja valfri annan diskbänksrealistisk detalj.

Ibland kan man få gnistan tillbaka där man minst anande det.
Alla som känner att de behöver ett brejk från februari, klicka här nu och njuuuut.
Av en lagom raspig stämma, fantastiska slingor och ett löfte om något större.

Morfar - visionären

Träffade morfar, 87, över lite tårta och kaffe i helgen. Han hade funderat lite.

– Om man tänker att människan var neanderthalare för hundratals tusen år sedan och vi ändå har utvecklats sedan dess, så är det ju inte osannolikt att vi kommer att utvecklas ännu mer. Vem har sagt att evolutionen är slut nu? Undrar vilka egenskaper framtida människor kommer att ha...

Hm..låter som ett bra upplägg för en tv-serie....människor med coola nya förmågor...

Vem är det som påstår att cd:n är död?

De här fina fick jag igår. Old school Sanna Nielsen, Don Benecchis senaste och så en rar liten historia med vintage sexlåtar.
Fina grejer från fina kompisar. Som uppenbarligen är störda.

På mitt bord

står det just nu två blombuketter, ett lip-gloss, en bok och en liten ask choklad. Allt är födelsedagspresenter till lilla moi.
Fan, hur kunde jag frukta den här dagen?
Det är ju hur nice som helst att fylla år.

30.
(Det är nu det börjar och ålder är bara en siffra. Dagens ord.)

Besök i ungdomslandet

Igår passade jag på Christer Sjögren och tog mig iväg till Landets 3-årsjubileum. Det var kul. Och sjuka mängder kids, några kändisar, världens största smörgåstårta, kravaller utanför insläppet (enligt uppgift), olika klubbrum och fantastiskt ös. Som vi medelålders skulle ha sagt. Säger.

Den enorma lokalen var som ett stort fält där jag passerade gamla förlorade slag och triumfer. Duckade för några givna fallgropar, girade för en del trista repriser och gav mig rakt på några ouppklarade knutar. Hoppade skickligt över dramatikpölen och höll mig på stadig kurs genom det minfält som en gång exploderade rakt framför mig helt utan förvarning.

Att gå på klubb var en gång i tiden så enkelt. Och det är det väl egentligen nu också. Men allt får så mycket större betydelse när man som jag är en sucker för avslut och cirklar som sluts. Som mitt ungdomsliv. Som en gång i tiden gick in i ett kritiskt skede ute vid Telefonplan. Och som nu också avslutades där.

Med att jag tog mitt nya liv i handen, steg ut i kylan vid Konstfack, hoppade in i en taxi och åkte hem. Alldeles lycklig och i rimlig tid.

Skjut mig

Håller på med en ytterst plågsam koffeinavgiftning.
Säkert bra för magen.
Men helt hopplöst för all form av jobbverksamhet, snabbtänkthet, trevlighet och pigghet.

Så om jag helt tappar tråden så vet ni varför.

Fan, koffein, vilken jäkla drog.

Ingen återvändo

Och nu har även schlagereländet dragit igång. Jag som brukar vara rätt laddad erfar plötsligt känslor jag inte trodde var möjliga. har jag fått...nog?

Är jag verkligen tillräckligt stabil för att klara dagliga doser av E-Type, The Poodles och andra obskyra människor. I VECKOR framöver..?
Äh, det är väl en fas, efter daglig mangling i ångvältsmodell lär jag väl kunna piska upp ett intresse. Oddsen för att jag till sist sitter där och glor, jämte 4 miljoner andra hjärntvättade stackars satar på finaldagen, är väl inte chockerande höga.

Fast vår utsände i geggan, Martin, meddelade precis att göteborgsomgångens låtar är tydligen är overkligt dåliga.

Och nördsäsongen är igång!

JAAAA! ÄNTLIGEN!!!
Lost säsong 4 är här!
Som jag har väntat. Heeela långa hösten har jag fått lida, våndas, titta på helt meningslösa serier utan vare sig mytologiska övertoner eller smutsiga män och kvinnor som kämpar för sin överlevnad och mentala hälsa.

Men nu.

Nu är vi igång igen. Jag har grävt runt i mitt inre och hittat mitt allra nördigaste jag som jag nu göder med surfning på Lost-porrsajter. Ah, det känns underbart. Mitt liv är fyllt med mening igen.

Det hela började i somras. Fattar fortfarande inte hur jag kunnat missa hela grejen så brutalt innan.

Käraste lille gubbe

Ho ho ho, igår fick jag mig en liten sensation.
På väg hem när jag skulle köpa nytt sl-kort gjorde den lille pressbyrågubben min dag. Mitt år.

Han frågade om det skulle vara barn eller vuxen-kort.

Med 6 dagar kvar till 30 tycker jag att det kändes mycket MYCKET bra.

Extreme make over i faggorna

På tunnelbanan i morse, medan jag bläddrade i tidningen och försökte acceptera att det var morgon, kunde jag inte låta bli att störa mig lite extra på mina medpassagerare. Fast efter ett tag blev jag fascinerad. En av dem, en brud i min ålder eller kanske lite yngre, hade nämligen med sig heeela sminkboxen på tuben.

Först tog hon fram sitt puder, som var sånt där kräm och puder i ett. Sedan målade hon ögonfransarna i säkert fem minuter. Otroooligt noggrant. Sedan var det rouge och till sist lite gloss. Håret var för övrigt lite lätt fuktigt, lockat och doftade himmelskt gott.

Jag kunde inte sluta studera den här lilla älvliknande varelsen som, helt ostörd av måndagsångest och sura miner, satt och fixade sig i godan ro.

Kontemplerade över min egen morgontoalett (hm, sätt upp smutsigt hår, linser, HA, skulle inte tro det, smink, nja lite för att täcka över det värsta). Och började tänka lite på hur jag ser ut till vardags egentligen.

Speciellt eftersom de kollegor jag mötte när jag var ute och svirade i lördags tydligen fick en sådan chock över hur jag såg ut då att de skickade sms för att påpeka hur otroligt SNYGG jag var då. Lite överraskande tydligen...hmm..

I morgon är det jag som går upp tidigt och ANSTRÄNGER mig.