Igår passade jag på Christer Sjögren och tog mig iväg till Landets 3-årsjubileum. Det var kul. Och sjuka mängder kids, några kändisar, världens största smörgåstårta, kravaller utanför insläppet (enligt uppgift), olika klubbrum och fantastiskt ös. Som vi medelålders skulle ha sagt. Säger.
Den enorma lokalen var som ett stort fält där jag passerade gamla förlorade slag och triumfer. Duckade för några givna fallgropar, girade för en del trista repriser och gav mig rakt på några ouppklarade knutar. Hoppade skickligt över dramatikpölen och höll mig på stadig kurs genom det minfält som en gång exploderade rakt framför mig helt utan förvarning.
Att gå på klubb var en gång i tiden så enkelt. Och det är det väl egentligen nu också. Men allt får så mycket större betydelse när man som jag är en sucker för avslut och cirklar som sluts. Som mitt ungdomsliv. Som en gång i tiden gick in i ett kritiskt skede ute vid Telefonplan. Och som nu också avslutades där.
Med att jag tog mitt nya liv i handen, steg ut i kylan vid Konstfack, hoppade in i en taxi och åkte hem. Alldeles lycklig och i rimlig tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar