Nu menar jag alltså inte den där flabbiga, blåställsgöteborgskan, som tjötas friskt i buskis, förslagsvis mellan några goa gubbar. Nej, jag menar den där lite eftertänksamma, lena dialekten som helt vanliga göteborgare använder och som jag av någon outgrundlig anledning har extremt lätt för att... liksom haka på.
Hur pinsamt som helst.
Som häromdagen då jag intervjuade två musiker från gbg. Och de frågar om jag verkligen kommer från Stockholm ursprungligen.
Ehh..jo det gör jag sa jag och hastade igenom resten av intervjun och hörde plågsamt väl vilken copycat jag var på bandspelaren efteråt.
En annan fundering jag har om göteborgare. De verkar så lugna. Laid back liksom. Jag känner mig ofta som en bulldozer på speed när jag hänger med någon därifrån. (Återigen, nu snackar jag inte om några buskisgubbar utan om folk som finns verkligheten).
Det går liksom..långsamt...fast på ett ganska behagligt sätt.
Kan det ha något med hur stan ser ut att göra? Den är ju väldigt gles och utspridd. Folk får huka sig över avenyn när vinden piskar. De har det inte så lätt där i blåsten inbillar jag mig. Det måste ju göra något med sinnelaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar