I lördags slog jag vad med två kompisar om vem av oss som först skulle våga gå fram och ta på Torkel Peterssons (imponerande yviga och välvuxna) Gustav Vasa- skägg.
Jag gjorde första försöket, och gick resolut fram till honom vid baren där han stod och hängde med ett glas vitt.
"Snyggt skägg", sa jag och tänkte att han skulle bli glad, där han stod, som en solitär i det stimmiga havet av klubbande kids på Berns.
Han bara tittade på mig. Stumt. Och djupt.
Plötsligt kände jag mig extremt obekväm och ångrade djupt hela tilltaget.
Eter en låååång dömande tystnad svarade han med en omfångsrik Dramaten-skolad stämma.
"Tack".
Jag tog min öl och gick.
Det var liksom inte läge att känna.
Att ens stå kvar.
Attans.
4 kommentarer:
Så det var det ni stod på rad och samlade mod till?
//Johan
Precis.
Visst är det märkligt att man i efterhand alltid inser att man var en miljon gånger onyktrare än vad man trodde när det verkligen hände. Man borde ju liksom ha lärt sig vid det här laget...
Väldigt fläckvisa minnen men jag har för mig att vi hade en diskussion om ålderskriser, har jag rätt? Hur som haver, trevligt att råkas igen.
//Johan
Jo, så var det nog. Minns inte heller till hundra procent. Men det låter högst rimligt!
Skicka en kommentar