Är mitt uppe i bröllopssäsongen.
Det finns ju hur mycket som helst att säga om det. (Mitt paradnummer brukar ju vara att protestera mot det förlegade i kyrkovigslar, det patetiska i önskelistor och det upprörande i fenomenet svensexa/möhippa). Men jag känner inte för det. Har bestämt mig för att slappna av och bara njuta av det som ju är hela poängen: kärleken.
Och att det kanske inte är så dumt att manifestera den ordentligt.
Hmm...
Anyway.
Shit vad jag har grinat på sista tiden. Är ju galet lättrörd tydligen. I helgen tex, var jag på ett bröllop där jag varken träffat bruden eller brudgumen förut. Spelade ingen roll, när klockorna klämtade där i kyrkan och när kärleksbudskapen strösslades ut under middagen satt jag ju där. Och snörvlade. Ett ålderstecken tror jag.
Det som får mig att grina allra hårdast är när papporna håller sina tal. Speciellt när de själva börjar darra till och biter sig i läppen när de ska berätta för sina vuxna barn hur mycket de älskar dem. Det är något med det där, vuxna karlar, runt 60, som nästan stelnat. Har svårt med de mjuka orden. Gärna hemfaller åt sportmetaforer. Och nästan alltid, alltid inleder talet med orden: "Ja, jag var ju borta mycket när du var liten. Mamma fick ju ta det mesta."
Så mycket inkapsalde känslor. Så många konstiga omvägar. Så mycket spilld tid.
Kan vi inte lova varandra att det inte ska bli så för oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar