Skadad?

Vad är det för fel på en när man på allvar känner att det skulle vara förbannat tråkigt om det visar sig att Brangelina INTE väntar tvillingar?

Så här blir du inte en loser

Har precis varit på ett kanonföredrag.
Det handlade om hur man ska bete sig i en löneförhandling. Snark tänkte jag. Vet man väl. Har ju för tusan skrivit artiklar i ämnet.

Föredragshållaren öppnade med att man ska vara "öppen och ärlig".
– Om man vill vara en loser alltså.

Då vaknade jag till. Och när han fortsatte med att beskriva hur mycket man måste skada den man förhandlar med och hur viktigt det är att man hämnas så fort man blir kränkt- då satt jag banne mig och antecknade.

Ta ingen skit var bara förnamnet. Man ska aktivt jobba på att fär motparten att må dåligt och skapa en negativ stämning. Våga smutsa till det.

Halleluja, vantarna är av och hyckleriet är begravt!

Nu är jag helnöjd och fan lite peppad att ta en lönediskussion.
Och det fina är att den här metoden går att applicera i massor av situationer.
Skitbra för en tidigare konflikträdd mes som jag.
No more knutna nävar i byxfickan, tillbakatryckt ilska och bankande frustration bakom ryggen på alla idioter som måste, ja faktiskt behöver uppfostras.
För, som han sa, föredragshållaren, markerar man inte så utvecklas de till "monster som kör på med sin brutalitet eftersom de kommer undan med det".

Nu jäklar är det jag som börjar säga ifrån, hör ni det!

Hata mig inte

Men så här har jag haft det i två veckor.


Försöker bevara känslan av harmoni, saltstänkta bad och solvarma handdukar på bar hud. Gissar att det går över redan i morgon bitti på gröna linjen.
Men just nu myser jag och doftar kokos i någon slags jetlag-yra.

Tecken på att man behöver semester

När man är så trött att man tycker att det känns skönare att inte gå av tunnelbanan i Globen utan bara åka vidare till Hagsätra. Bara åka och åka, fram och tillbaka längst gröna linjen, hela dagen.
Kanske bygga ett litet bo av alla gratistidningar och bara slumra in, inlindad i sin egen bildbyline.

Så.

Nu byter jag inpasseringskort, lösenord, matlådor, gymbesök och Globen centrum mot stranden och paraplydrinkar ett tag.
Vet inte om det går att blogga från paradiset. Laborerar även lite med tanken att lämna mobilen hemma.
Galet, två veckor utan dator och mobil? Kan man verkligen leva utan mail? Utan att veta vem som vann Melodifestivalen?

Åh, tanken svindlar.

Sayonara suckers.

Känns fräscht det här

Nä men jag orkar inte leva i ett land där två skalliga män med en doft av mjöd tar hem spelet.
Jag ger upp, sayonara, good bye.
Behöver en paus från all konstigheter. På onsdag är det jag som flyr fältet.
Basta.

Förresten: Var det bara jag som satte bubbelvinet i halsen igår när Kristian Luuk refererade till nätgodingen Two girls one cup? Heeeeelt galet ju. Mellon är väl ett barnprogram ändå?

Du och jag Globen, in i det sista?

Alltså, Pia Johansson satte faktiskt lite griller i huvudet på mig igår.

Tänk OM jag skulle dö om tre månader. Vad skulle jag göra då, på riktigt alltså?

Typ testa heroin och kanske ha sex med en tjej och lite sånt.
Men sen då? Det är ju för sent att få ett nytt yrke eller bli kär i någon annan.
Och samtidigt, gud så plågsamt att bara leva som vanligt med sina nära och kära och veta att klockan tickar.
Gå till jobbet?
Nja, det vete faan.
Å andra sidan, som sagt, vad är vettigare?
Se kinesiska muren eller åka till månen, what's the point, liksom.

Har tänkt på detta intensivt i ett dygn nu och kommit fram till..nothing.
Vet inte om det är bra eller dåligt.

Jäkla Pia.

Fast det kanske klarnar lite idag när jag ska ha PU-samtal med chefen. Personlig utveckling antar jag att det står för. Kanske får någon ledtråd då till vad som VERKLIGEN känns viktigt och betyder något.

Jag tänker på döden

Det vilar något mycket behagligt över Pia Johanssons röst.

Därför förlåter jag henne direkt det faktum som irriterade mig något så vansinnigt strax innan telefonintervjun. Nämligen att det fanns restriktioner på vad jag fick ställa för frågor.
Eh, jag vet inte. Men ställer man upp på en gigantisk kontaktannons, nej bröllopsannons, i Aftonbladet, så får man väl kanske finna sig i att folk undrar lite hur det gick?
Eller?
Är jag orimlig?
(Nej, så klart inte. Men fine, orkade inte tjafsa).
Och, som sagt, så fort jag hörde hennes kattlika, klara, mjuka stämma så blev jag på glatt humör.
Vi pratade om hennes nya show på Rival. Verkar väl helt ok. Handlar om att våga göra allt det man verkligen vill, innan det är för sent.
Och mitt i alltihopa så tar plötsligt Pia kommandot.
- Vad skulle DU vilja göra då, egentligen, om du inte var reporter?
– Eh, va?
– Ja men tänk om du skulle dö om tre månader. Vad skulle du helst göra då?

Jo du, Pia. Inte för att vara taskig. Men telefonare i Globen med skådisar inför en premiär skulle fan inte ligga högt i toppen på min to-do-list.