2008 - chockernas år

2007. Ett år av lugn. Utveckling i lagom takt. Ett år då jag fick lära känna uttrycket "rulla på i gamla hjulspår". Byggde upp ett sparkapital, utnyttjade min semesterrätt, blev rund och bekväm. Aningen bortskämd möjligen.

Så kom då 2008. Till en början var allt precis som vanligt och banne mig om kostymen inte började kännas lite för trång till slut. "Ska det vara så här nu, for ever", minns jag att jag funderade någon gång i mars. Stadigt jobb, sällskap och en utstakad framtid. Och då. DÅ. Skrattade ödet mig rätt upp i ansiktet och ställde allt på ända.
Chock nr 1. Inget jobb längre.
Panik. Fan, man saknar ju inte den där kon förrän den har stuckit till skogs. Och nu, utkastad i en brutal verklighet där det råder iskyla och osäkerhet i var mans blick, kan jag ju inte annat än förbanna min hybris. Och samtidigt börja uppskatta de små sakerna i livet: Ett eget postfack. En fungerande dator. Kollegor som vet vad man heter. En egen stol.

Nåja. Livet gick vidare. Hade en sommar fylld av lika delar framtidsångest som vintyngd lättja.

Sen kom hösten.
Och chock nr 2. Totalt livsstilsbyte. Återkommer om denna punkt lite senare.

Fick nytt jobb. Ingen höjdare. Fick nytt jobb igen. Bättre.
Chock nr 3: Drömjobbet!
Jo. Har cashat in- big time. Hoppas jag iaf. Det känns som att jag äntligen har hamnat helt rätt. Börjar på fredag.

Årets lärdom: Tro inte att du vet något eller kan planera något eller att situationer består. Det är bara att hänga med, bita ihop ibland och hoppas på en ljusning. Som ju alltid kommer.

Årets pinsammaste: Intervjuade Andreas Kleerup härom veckan. Ganska länge- om hans fantastiska år. Vad öppen och trevlig han är tänkte jag. Men vad han tjatar om det där galleriet. Så jag frågade lite om hans stormiga kärleksliv. "Eh, nja, jag är relativt nykär, det är väl snarare min bror som har blivit omskriven". Sa alltså Jonas Kleerup. Tack då, sa jag och lade på med blossande kinder. Sorry!

Årets måltid: En skaldjursplatå av klass i Träslövsläge i somras. Två timmar i solen på en uteservering. Ska jag minnas till jag dör.

Årets arbetskamrater: Gänget på Punkt Se. Fan, fina ni är.

Årets kompisar: Måndagsklubben på Tranan. (Även ni i exil i Thailand).

Årets kille: Min.

Årets barn: Agnes, Julian, Lucas, Bonnie, Vera, Gustav.

Årets mest överskattade hype: Min 30-årsångest. Tvårdog ju direkt, redan i februari. Hej ljuva medelålder!

2009 då?
Om 2008 blev chockernas år så blir nog 2009 året då ALLT kommer hända. Känns både bra och skrämmande på samma gång.

Gott nytt år!

Ok, ska skärpa mig

Blev uppmanad att fortsätta blogga idag på en presskonferens. ("Du har väl kokat klart de där rödbetorna nu, va?") Och det var ju smickrande så - håll ut. Återkommer snart med en årsbästa/sämstalista.

Det är ju så vi jobbar. Även här på Mirres blogg.

God jul då!

Oj, det är ju julafton i morgon. Sicken tur att jag håller på och kokar rödbetor, dricker glögg, rimmar uselt och försöker skriva klart min sista jobbartikel då- allt på en gång!

Pust pust. Snart kommer väl den dära stämningen också, julefriden.

God jul!

En klassiker

Nu är det dags igen- Tranans årliga julfest. Ska väl dra dit och trängas en stund, kanske slå en tärning med en tomte och vinna en shot eller två. Fast egentligen gör jag det lite under protest. Förr, på den gamla goda tiden, var julfesten alltid den 23:e. Helt perfekt ju. Galet röj, hem i tid, lagom bakis=perfekt julafton.

(Då kunde man vara lite småseg men ändå fräsch nog för att orka med släkten och paketöppning i evigheter. Sugen på julmaten var man också. Och så kunde man slagga in lagom till Kalle för en liten power nap.)

Men sedan förra året har Tranan börjat messa med min jul. Och lagt festen den 22:a, dvs i kväll. Störigt värre. Lantisarna har inte hunnit åka hem.
Och eh, jag ska ju jobba i morgon!

Hur tänkte dom här egentligen...morr...

Men det är en fin inbjudan. Gillar den grangröna färgen.

Pressar gränserna

Det absolut roligaste med mitt jobb är att man aldrig vet vart man hamnar. Ingen dag är den andra lik, för att tillgripa en klyscha. Men det är ju sant och ibland glömmer jag bort att jag ju har världens bästa jobb på det sättet.

Jag får faktiskt inblickar i nya miljöer och världar varenda dag. Upplevelser som jag aldrig skulle få om jag, tex, hade jobbat kvar i korridoren på Sfi. Det mest fantastiska av allt- ingen ifrågasätter heller min rätt till de här små studiebesöken. Eller min rätt att ställa frågor till människorna jag besöker där.

Ska verkligen tänka på detta intensivt i kväll. Ska på ett fantastiskt spännande jobb. Något komplett nytt för mig. Hade aldrig hänt i ett annat jobb. Eller på en annan redaktion...(jo, kanske några till förresten).

Resultatet kommer i morgon!

Marriage material

Ibland, ungefär en gång om året, chockar jag mig själv och min omgivning. Mmm..

Inte långt kvar

..snart, snart julledigt...bara liiite till nu. Kom igen, nu står vi ut, bara några ynkliga dagar till....