PR-människor, hör upp!

Det finns en scen i filmen "Barnförbjudet" (1979) av Marie-Louise Ekman (hon hade ett annat efternamn på den tiden), som beskriver exakt hur jag känner mig ibland. Sune Mangs (kreddad på IMDB som "The man with the sausages") sitter i en buss, med två varmkorvar. Han är uppretad. Han är väldigt tjock. Han svettas. Är ganska jobbig. Framförallt så är han jävligt trött på alla amatörer som verkar plåga honom, som den stackars busschauffören som misslyckas med en inbromsning. Korvarna flyger.
– De kan inte sitt yrke, fräser och frustar han fram. Och ser medelåldersmansplågad ut.

Det hela är väldigt underhållande och man förstår på något vis hans frustration. Det ÄR sjukt jobbigt att vara omringad av (mer eller mindre inbillade) klåpare. På senare tid har jag börjat bli allergisk mot pressmänniskor. Eller pressmuppar som en kollega uttrycker det.

Vissa är hur bra och proffsiga som helst. Fattar sin roll i det här ibland intrikata spelet där press ska möta artist/konstnär/skådis och ljuv musik och förhoppningsvis svarta rubriker ska uppstå.

Men vissa är rätt och slätt usla. Förvånande usla. Jag kan iofs leva med pressfolk som är okunniga om olika tidningar eller inte förstår vikten av att kunna leverera en nyhet, gärna exklusivt. Det är, trots allt, MITT jobb som reporter att fixa.

Men när det tror att de kan få bestämma VAD som ska skrivas och NÄR. Och tror att man är helt jäkla DUM I HUVUDET och att fenomen som textreklam inte är problematiskt. Och framförallt när de är okunniga i våra grundlagar- DÅ, precis då- känner jag mig som den stingslige, svettiga, sure Sune Mangs.

Åh, ge mig en varmkorv. Eller en helg. Jag behöver nog slappna av lite.

En vanlig dag på jobbet

Ibland är det nog bara bra att vara lite småbakis på jobbet. Med en gnagande huvudvärk och dödlig trötthet tar man liksom lättare på saker och ting. Som att man, ofräsch och sönderjobbad, med typ en kvarts varsel ska sticka iväg till Grand hotell och träffa Silvstedt- the amazon queen.

Jag, som knappt har borstat tänderna idag, stod plötsligt eye to eye med vårt käcka bombnedslag från Bollnäs och försökte ha någon slags röd tråd i mina frågor. (Vad det handlade om? Kan inte säga- då blir jag nog skjuten av presspersonen som höll i trådarna).

Hon är vääääldigt lång iaf. Och mycket smalare än jag trodde. Och väldigt sminkad. Och väldigt blond. Och ja, ni vet, sådär svengelsk. Verkar lite gullig på något vis.

Sedan åkte jag och foto-Frida (som fick ta bilder i exakt 30 sekunder innan Rodeo skulle in och snacka) tillbaka till redaktionen. Jag- mer zombielik för varje sekund.

Då ringde en känd svensk man som jag fan inte vågar namnge och var arg. Väldigt arg. Och jag höll nästan på att somna (och jag tror vi blev lite kompisar på slutet, fast jag vet inte säkert).

Som sagt. Lite alkodimma är fan den bästa ångestdämparen.

Jag lät mig inte luras

Den här karln- min skånske kollega Martin- försökte inbilla mig igår natt att man inte blir bakis av att bara dricka whiskey. Jag trodde honom inte, trots att han blev uppbackad av Svt Malmös utsända. Skåningar alltså.
En gång skojade jag med Martin och bad honom ta med sig en spettekaka till min kräftis.
Då gjorde han det.
Whiskey och spettekaka- det är han grym på.

Och att dra loss scoop såklart. Jädrar vad vi har jobbat.

Ständigt denne Persbrandt

Karln är ju med i allt, ALLT. Säsong ut och säsong in. I höst är det Beck-repriser, Måsenbloggbråk, den där "Solstorm" som det iofs skvallras om inte ska vara särskilt bra (men vem bryr sig, knappast Persbandt i alla fall. Han överlevde ju "Gangster" och tom "Tre solar"-debaclet utan alltför många hånfulla kommentarer).

Dessutom är han med som sig själv i inte mindre än TVÅ nya filmer. Först "Underbar och älskad av alla". Och så i "Ett öga rött". Det är fan stort på riktigt. Skulle gärna utveckla mer kring varför vissa skådisar ALLTID är med (tänk Nyqvist, Lassgård, väl valda Skarsgårdar och ja just det- Persbrandt- och fyll i resten själva) för jag är just nu redo att nanna efter att ha småjoggat i Malmö stad kors och tvärs som en galning hela dagen.

Filmdagarna är sig lika, alla gamla stötar är här. Imorgon ska jag jobba ännu hårdare. Och på kvällen blir det partaj. Förra året urartade det totalt vill jag minnas...har ett blekt minne av att Orvar Säfström sjöng hårdrockskaraoke. Men det kan vara en dröm också.

Ha di guoåt, som di säjer haor i Malmoue.

Mot södern och filmdagarna

Imorgon ska jag åka till Malmö. Det är dags för filmdagarna och det brukar ju vara kul.

Kom dock precis på att jag inte gillar Malmö. Bodde där i ett sjukt långt och på alla vis plågsamt år en gång. Känner redan den gamla goda skåneångestklumpen i magen. (Flashback: falaffel-tristess-smärta-förnedring-torson-fattigdom-misslyckade uppkörningar-ensamhet-brutal hemlängtan).

Och ändå har jag verkligen jobbat hårt på att få åka dit den här gången. Herregud, övertalningskampanjen för att få jobba på filmdagarna startade redan i våras. Jag inbillar mig nog att det för varje gång ska kännas lite bättre. Att stunden kanske har kommit för mig att åka dit och försöka brotta ner Malmö i brygga. Och kanske för en gångs skull få hamna i överläge.

(Jag är då verkligen en masochist).

Oh well, wish me luck. Och jag antar att jag kommer att sitta lite på Tempo och pimla rödvin mellan varven om det är någon som undrar.

Lina träffar Calle och Alex

Min kusin Lina träffade nyligen på de inhyrda bröderna brothers i Ystad när de stod och sprutade skumpa på lokalbefolkningen.
Eftersom redaktionen av en ren slump samtidigt befann sig i en annan del av Ystad (tydligen the place to be) börjde hon snacka lite med de småstadscruisande karlarna och frågade om de också var där på konferens och om de kände mig.

- Ja visst, sa Alex.
- Ja, det är hon som drejar, sa Calle.
- Nej, nej, sa Alex.


Det är hon som drejar?

Det är så konstigt på så många sätt.

Hur blir man framgångsrik?

Jag tror det hela handlar om att gå upp tidigt på morgonen. Alla morgonpigga människor är fan små jäkla arbetsmyror med inbyggda energidepåer och framgångskompasser. De som går upp riktigt snuskigt jäkla tidigt, typ 05.45 och hinner plöja alla morgontidningar, lyssna på ekot, powerwalka, äta en balanserad frukost och vara nyduschat fräscha och piffigt färgkoordinerade i klädseln och på jobbet- fulla av livslust och bubblande av ideér - före klockan 08.30. Det är de som är the winners. Det är jag säker på.

You snooze- you loose.

Fan.