Var det en dröm?

Digitalism igår känns overkligt idag. För att inte tala om The Gossip. Som en spelande John Waters- film. Ett ex dök upp. Och smuggelöl i väskan. Inte konstigt att huvudet dunkar idag. Konstigast av allt- snart ska jag dit igen!

Herregud jag är på festival

Hade liksom förträngt själva konceptet. Men Accelerator verkar lovande hittills. Ingen lera i sikte.

En vecka kvar

Semestern är så nära nu. Åhh, det känns overkligt.
Ledig!
I fyra veckor!
I juli!

Helt sjukt. När hände det senast..hm..jag tror jag var typ 16 år. Undrar vad det kommer att göra med mig som människa. Kanske kan jag äntligen bli helt utsövd. Harmonisk. Tränga igenom alla stresslager och få kontakt med mitt inre. Nå insikt. Inspiration.

Jag kanske skriver en roman. Eller en diktsamling. Kommer på att jag vill jobba med något helt annat. Typ rädda världen eller bli psykolog. Kanske tar jag körkort eller börjar jogga. Blir vegan. Eller gravid.

Det känns som att vad som helst kan hända i sommar.
Ska bara överleva en ynka liten dallrande vecka först.

Världens bästa jobb?

Jo, jag har nog faktiskt världens bästa jobb. Måste påminna mig själv om det lite då och då. Hade jag inte jobbat här hade jag ju aldrig fått träffa Hugh Grant. Eller Thomas G:son för den delen. (Eller jo, det kanske jag hade vid närmare eftertanke).

Det är ju rätt coolt att ha mandatet att kunna ringa upp typ vem som helst och fråga typ vad som helst. Jag är ganska blyg privat men inte i jobbet, konstigt nog. Och så älskar jag känslan av att sitta på ett scoop. Det finns ingen bättre adrenalinkick. Som alldeles nyss. Shit, mitt hjärta höll på att sprängas och jag ville bara skrika ut min glädje. Blev fuktig i armhålorna. Såg ett kort ögonblick framför mig hur chefen skulle börja hjula, vi skulle bli kreddade i alla tidningar och mitt ego skulle få svälla lite i glansen av dagens bästa avslöjande.

Men sedan insåg jag orimligheten och så sprack alltihop .

Merde.

Jag HAR världens bästa jobb. Jag HAR världens bästa jobb.

Det här med 30-årsfester

Har ju varit på några stycken nu. Väldigt trevliga allihop. Mycket folk. Vuxna presenter. Jag tror att födelsedagsbarnen varit nöjda och glada. Men..vad hände med själva festandet? Jag minns ju 25-årsfesterna. De otippade gästerna, det oväntade hånglandet, dramatiken när folk vaknade upp i fel sängar, hembränt i dunkar, spontandans. Det är inte så himla länge sedan räknat i år men ändå befinner vi oss ljusår därifrån.
Det är liksom mer Svenskt tenn än rock'n'roll över det mesta just nu.
Och det är kanske bara jag som har svårt att acceptera var någonstans i livet vi är just nu. Fokus SKA liksom ligga på parbildning, nya tapeter och barnalstring.
Jag köper väl det.

Men en sak som jag har insett är att den där ändstationen som man inbillade sig (när man var ung, sisodär runt 21) dök upp i takt med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar"-stadiet, den finns ju inte i verkligheten.

Så nu sätter jag mitt hopp till 40-årsfesterna.
Då jäklars kommer folk vara taggade till tusen. Nyseparerade och raggningssugna. Med småbarnsåren överstökade och redo att ta igen för försakat festande och ansvarsfyllt leverne det senaste decenniet.
Ja, vi kommer att vara rynkigare och lite, lite fulare.
Och ja, vi kommer att vara de där patetiska som man tidigare smålett åt i mjugg.
Men vi kommer att festa igen, mina vänner, lita på det.

Stockholms bästa ställe just nu

Skansen kan gå och gömma sig. Dagens stora konsert är här. Tjoho vad jag är uppspelt. Undrar om jag känner för Blonde Redhead som fjortisarna gör för Anders Lundin?

"Den lille rackarn fick sig sitt livs resa"

Jag har en kompis som vi för enkelhetens skull kan kalla Assar. På båtresan hem igår berättade han om sitt mest prekära encounter med en såndär liten äcklig jäkla blodsugare som går under beteckningen fästing.

Han upptäckte den lille rackarn längst ut på sin, eh, penis.
Precis efter att han haft sex.

Burr.