Helgen är räddad

Allt kändes så tungt. Hårt och novembertrist. Hatmejlen strömmar in, livsångesten tär.



Men så fick jag idag chansen att träffa den här mannen. Min barndoms stora idol.
Ok, det är kanske lite tragiskt att han, den store Clark Griswold, numera gigar i Sverige. Med hemska svenska komiker i ett gräsligt tv-program. Han kanske sitter där på Lydmar hotel i baren varje kväll och undrar var hans Scarlett är, när han befinner sig på komplett främmande mark helt lost in translation.

Men allt det förtränger jag nu och fokuserar på det viktiga.
Jag har skakat hand med Chevy.
Ska fan döpa min förstfödda efter karln.

Det äkta blodet tar sig

Jag har ju varit väldigt skeptiskt till den hära True Blod. Töntiga vampyrer är liksom inte min grej. Sydstatsklicheér har man också fått för mycket av.

Men NU, helt plötsligt i avsnitt 10 tog det plötsligt rejält med fart. Blev till och med lite scary.

Skam den som ger sig, är alltså dagens läxa.

Galliano is the shit

Ok, måndag i november.
Ska försöka ladda ändå.

Helgen var bra iaf, var på värsta roliga 30-årsfesten. Temat (som jag tyvärr helt hade missat) var 15-års fecke, med låtar från 94-95 och kläder från samma epok. Att se en armé av vuxna kvinnor sjunga allsång till Mr Bigs tidlösa klassiker Hold on little girl efter några rediga hot shots. Det gör att jag kommer att klara även denna vecka.

Japp. Nu kör vi.
Dansbandskampen, here I come.

Inte helt i fas

Var på härlig återträff i onsdags. Massor av fina typer. De bästa kollegorna man har haft faktiskt.
Stämningen var bra men ändå lite bittersweet. Återigen slog insikten till- fan vad bra vi hade det. Det där med ett fast jobb och sjukt trevliga kollegor, en dator som fungerar och inget behov av att bevisa sig HELA TIDEN är inte att förakta.

- Jag vete tusan om jag skulle rekommendera någon att bli journalist. Det är ju så här det är på riktigt- sjukt hårt, sa E (som efter värsta tunga redigeringstjänsten på punkten har INHOPP, fatta, INHOPP på DN i färskt minne)


Jo. Instämmer. Och vem vet, kanske ska man göra något heelt annat med sitt liv.

Det är sånt som man kan fundera på såhär en fredagskväll när man jobbat över ett par timmar. Så där som NYA vikarier gör.

Back on track

Årets skörd idoler är så unga att jag börjat utvecka moderskänslor. Vissa vill man bara krama. Andra kamma till.

Nämen, är DU också här!

Det här med att vara ny på jobbet, new girl, är ju ganska jobbigt. Jag har framförallt svårt att förlika mig med att inte hitta på min arbetsplats. Det börjar klarna men det skulle inte förvåna mig om jag går vilse på väg tillbaka från Två drakar endera dagen.

Och det är ju ganska skönt att veta vilka alla människor runt omkring en är. Vad de heter och på vilken avdelning de jobbar. Det tog mig minst ett år att få kläm på alla människor ute i Globen (eller, alla är verkligen att ta i, såg dagligen människor jag ALDRIG sett förut där)och nu känns det lite segt att vara tillbaka på noll igen.

Fast riktigt noll är det ju inte. Shit, det dyker ju upp nya bekanta ansikten varje dag. Tur att man ändå har varit runt lite. Så att det går att snacka lite världsvant med någon och inte verka helt lost. Och då har jag inte ens sprungit på Clarence ännu. Clarence var är du egentligen? Vi kan väl fika nån dag? Snälla?

Första dagen på jobbet

Meningen är ju att jag ska vara duktig och så (alltså:jobba!), så det blir inte så mycket bloggat idag. Men hittills: gått vilse, 2 ggr, fått omöjligt password till datorn och känner mig lätt förvirrad.

Men det blir nog bra.