Helt fel ute

Man vet att man är fel kvinna på fel jobb när man redan innan man är på plats försöker räkna ut exakt hur många minuter av plåga passet i gruvan ska bestå av den här gången.

När man, väl på plats, måste tvinga sig att le ibland och svara på tilltal så att ens kollegor inte ska tro att man är helt mongo.

När man önskar att kaffemaskinen ska ta lite extra lång tid på sig att krama ur sig sin sörjiga ursäkt för en paus.

Den här känslan. Av total fucking waste of time. Av att göra absolut minimum. Ständigt stirra på klockan i hopp om att några minuter till av detta plågsamma straff ska ha försvunnit. Den har jag inte känt sedan jag var typ 18 och sommarjobbade på 7-eleven.

Men här får jag inte ens gratis bullar.

Är alla med på det?

Ok, det är den 9 september och jag är redan så trött så jag kan skrika högt på "vampyrer" och "spets".

Snälla rara redaktörer, bloggare, skribenter, spanare och allmänna tyckare.
Nu räcker det.
Nu har vi tuggat klart de här höstfenomenen för denna gång.
Ok?

Hur bra som helst- såklart!

Alltså, jädrar vad jag känner mig happening!
Det är nu det vänder. Utan att på något vis ta ut något i förskott så tror jag att det börjar bli dags att spika igen den här perioden av osäkerhet, självtvivel och hopplöshet.

Den här veckan kommer att gå till historien som den bortre parentesen för "the dark ages".

Jag känner det i hela kroppen.

Jag vill ställa mig på balkongen och skrika "Kom igen människor, nu kör vi".
Men jag nöjer mig med att sitta här och småle lite modest för mig själv.

(Kom igen, nu kör vi, folks!)

Men hur ska det gå????

Eftersom det pågår något slags besöksrekord här på Mirres blogg känner jag mig nästan lite oförskämd som inte uppdaterar så mycket. Eller så begåvat som man kanske skulle kunna hoppas. (Allra helst vill jag skriva om den stackars saten som gjort Bristol (Sara Palins 17-åriga dotter) på smällen och nu, förmodligen under hot från McCain om deportation till Afghanistan om han inte slutar jiddra, tvingas do the right thing och gifta sig med den likaledes stackars flickan. Ho ho, vilken såpa. Men jag hoppar.)

Kanske har jag tappat stinget.
Kanske.

Men jag tror att det mest handlar om de väntans tider jag befinner mig i. Det är liksom svårt att fokusera just nu, allt känns så...oklart.

Tidigare kändes det, alltså det oklara läget, enbart spännande. Nu börjar det gränsa mot det frustrerande.

Ni hajar säkert.

Nåväl. En liten rolig anekdot kan jag iaf bjuda på, så här på fredagsförmiddagen: Förra helgen räddade jag en vilsekommen igelkott från en förmodligen plågsam död på Fleminggatan. Han var envis men det var jag med och nu väljer jag att tro att den lille rackarn lever ett gott liv i Kronobergsparken.



Nu behöver han inte vara rädd längre

Läget just nu: onsdag 15:28

Jo. Det pågår total självcentrering.

Gör:"Jobbar"
Äter: En nektarin.
Dricker: Konstig Ramlösa (jordgubbe och citrus)
Har på mig: Fina kläder från min tur med min sprillans nya personal shopper.
Lyssnar på: Radio. "Tarmfloran älskar surkål" (Christer i P3).
Sinnesstämning: Försiktigt optimistisk.
Senast inkomna mail: "Gött det. Vi får reda ut frågetecknen då. Vi hörs på lördag." Från Mathias J.
Senast skickade mail: En faktura. Mmmm..nice.
Senast inkomna sms: "Möte bass. Ringer sen". Från killen. (I'm still waiting..)
Senast skickade sms: "Lycka till". Till Caroline som skulle vara med i P3.
Senaste msn-chattande: Med Helene. I går kväll. Avslutades med orden "Vi kommer igen Miranda. Vi kommer igen". Kändes fint.
Dagens insikt: Det finns ju folk som har riktiga problem.
Planer ikväll: Amnesty-gala på Debaser. OM jag kan motstå Idol-premiären alltså (hm, tveksamt).

Så att det isar i tandköttet

Det är väl så att man ska bita ihop.
(När det liksom inte går som man vill. När man känner sig straffad. När man undviker att berätta om sitt nya extrajobb för att det bara känns jobbigt.)

Så jag biter.
Som jag biter.

Nå, jag är åtminstone välekiperad

Varför jobba när man kan shoppa?