På pluskontot

Hittills har jag plöjt ner exakt 0 minuter i det hära OS.
Måste säga att det känns som ett mycket bra beslut.

Sprack ju direkt

Nu ser jag ju att dokumentären "Hjälp- jag kan inte sluta fisa" går i fyran ikväll...fasiken...får se hur det blir med min nya livsstil...

Inget mer Du är vad du äter

Har bestämt mig för något radikalt. Jag ska sluta se på tv. Tänk på alla timmar av slökollande i soffan, tänk om jag hade plöjt ner dem på något vettigt. Då hade ju min succéroman varit klar nu. Jag hade typ sprungit marathon och kanske hunnit doktorera.

Kort sagt, jag hade haft ett fritidsintresse. Utvecklat mig. Ok, jag kan berätta om hur det gick i Pussycat dolls men fattar jag egentligen vad som pågår i Georgien? Nä, just det.

Så nu ska det bli bot och bättring. Mitt första projekt är att börja läsa mer böcker. Bok nr 1: "Bibeln på 100 minuter". Jag köpte den igår. Återkommer när jag är klar.
Nu ska här fortbildas.

En mycket märklig eftermiddag

Medan jag större delen av tiden känner mig hyfsat ateistisk, medveten och odlar journlistskador som cynism och misstro, finns det (tydligen) en liten, liten del av mig som älskar att frossa i new age-tokerier.

Jag vill helst inte erkänna detta. När jag till exempel för några år sedan, för en mindre nogräknad tidning, fick testa jobb som inkluderade auraläsning och blev hypnotiserad för att kunna se mina tidigare liv, så garvade jag lika högt som alla andra. Men egentligen så mös jag ordentligt, där i mitt rökelsedoftande inre.

Jag kan (tydligen) inte låta bli att ge mig i kast med det. Utan att tveka tackade jag ja till att gå på seans med C. SEANS. Hur crazy är det? Tokigt medium pratar med andarna. Ni hör ju. Hur spännande som helst.

Så där var vi, igår, i en lokal med ca 25 andra kvinnor. Förvånansvärt få hade hennafärgat hår och kanske var det bara någon enstaka som har klippkort till frigörande dans-kurs på helgerna.

Mediet var en gullig kvinna som hade ett väldigt oproblematiskt förhållande till det faktum att hon kommunicerar med andar närhelst hon vill. Bland annat snackade hon med en ande som (tydligen) ville snacka med mig. Med MIG!

("Det är en trevlig, sprudlande äldre dam, ganska rund, som är väldigt levnadsglad och omhändertagande. Jag får en känsla av att hon är din mormor eller farmor")

Var inte det fint? Anden (eh, "farmor") ville pusha mig och sa att allt kommer att ordna sig och att jag är stark och på rätt spår och att det bara är att ta på sig vingar, så flyger man.

Ja, jag kände mig peppad och upplyft iaf.

Tjoho - inge whiskas för mig

En hurtig människa från banken ringde upp mig häromdagen. Hon ville snacka sparande.
Faktum är att jag är väldigt bra på att spara pengar. Gillar tanken på pengar på hög. Mitt mål är att någon gång i framtiden kunna göra en Joakim von Anka och BADA i mina besparingar i ett stort valv, iklädd enbart en cylinderhatt.

(Ok, nu gick det överstyr).

Iaf. Jag gillar att spara och är bra på det. Vilket bankmänniskan bekräftade så fint eftersom hon uttryckte oro över att jag inte sparar optimalt. Sagt och gjort, jag bokade ett möte.

(Möte med banken. Ah, mitt vuxna liv är så härligt).

Jag svidade upp mig och försökte se seriöst intresserad ut när det började snackas räntefonder och obligationsindex. Och så insåg jag att mitt idoga privata pensionsparande (älskar't, varje månad myser jag till när jag får föra över lite deg till mitt pensionsspar) har gått åt skogen hela året. Skandal.

(Alltså, allvarligt, det här med börsen, är det verkligen så lyckat?).

Vi blev bekymrade, bankkvinnan och jag. Drog ihop ögonbrynen och hukade oss framför hennes dator och försökte få grepp om situationen. Jag såg framför mig hur jag får bli fattigpensionär som lider av ledgångsreumatism på något hem långt borta i en avlägsen förort. Dusch en gång i månaden och middag bestående av kattmat.

Men så lyste hon upp och förklarade att allt förmodligen ordnar sig om jag lägger mina pengar i en ny superfond. Så jag blundade och hoppade och BYTTE.

Hela 7300 spänn förflyttades igår ute i börscyberrymden.
Puh, framtiden är räddad.

Jag vet hur det känns

I dag går tankarna till de forna konkurrenterna på City. Det rapporteras om tårar och kaos och ont-i-magen-stämning.

Trist som fan.

Shit, hur snabbt gick de här tio?

För ganska exakt 10 år sedan flyttade jag till Paris. Sicken klyschig grej, 20-årig blond svenska drar till Paris och börjar jobba som servitris, tragglar med språket och med fransmän, äter baguette, kommer in på alla "coola" ställen, festar hejvillt, upptäcker alternativa livsstilar och ställen, åker till ockuperade hus, röker på, blir konstnärlig, blir feminist.

Ja ni vet. Ungdomen.

Åker numera alltid till exakt samma kvarter och återupplever den här tiden, då och då när jag får behov av lite miljöombyte. Det är ungefär likadant och alltid lika härligt, även nu när jag är 30.

Fast nu är de bättre på engelska, froggarna, så det är inte riktigt samma sport (i alla fall om man pratar engelskan med kraftig fransk brytning, det är sjukt men sant).

Om ytterligare tio år kanske vi kan förstå varandra helt och hållet, jag och se frrrench.