Dags för en utomkroppslig upplevelse

Hm, vad ska man ta med sig..
Solglasögon så klart.
Och några nya krispiga sommarklänningar.
Några fina heels och några mer praktiska ballerinor. För jobbsituationer.
Just det, bandspelare, datorn och lite old fashion block och penna. Och en liten kamera. Om Brad och Angelina skulle glida förbi på croisetten.
Eller hell, Björn Gustafsson for all I care.

En rulle resorb och varför inte en bikini.

Så där ja, då var man packad och klar.


(Vad som sker ovan? Bara jag som just nu gör mig redo för en tur till mitt happy place. Stannar nog ett tag. Om ni undrar varför jag ser så frånvarande ut på ögonen alltså)

Och det här då?

1. En vanlig morgon in the life of the musikredaktör.
X. Ett statement: Det är aldrig fel med solglasögon till frukost. Inomhus.
2. Tidig morgon efter en konferens.

Vad är detta?

1. En obs-klass på utflykt.
X. Ett straff.
2. En tävling på en konferens.

En kväll i Stefan och Kristers tecken

Om bara ett par veckor ska han uppträda inför hundratals miljoner människor.
I går var han på Berns.

Och vi var väl några hundra (väääldigt många journalister kunde jag notera) som kollade in mannen, myten, skägget Sebastien Tellier. Vad ska man säga. Karln är uppenbarligen galen. Klunkade friskt ur en vinflarra, rökte loss (såklart, han är ju faktiskt fransos), slickade mikrofonen och stönade brunstigt. Gaggade friskt mellan låtarna på någon slags franskengelska. Förklarade att mellansnacket tog så lång tid för att kokainet skulle kicka in ordentligt. Buskis i kombo med sweet music. Väldigt märkligt. Och bra.

Gulligast i publiken var den lilla koloni med e:ade franska småkillar som verkar dyrka sin Sebastien och liksom dansade loss på en helt egen nivå.

Åh, Perrelli och den där kalkonen från Irland får ursäkta men min röst hamnar nog på Tellier den 24:e.

Näthatet

Det är ju berömt vid det här laget. Omskrivet. Fruktat.
Vissa går nog igång på det medan vissa blir ledsna på riktigt.
Jag har varit ganska förskonad på sista tiden men ibland blossar det upp även i min mailbox.
The hate, the hate.
Folket hatar.
Och mest av allt så verkar de hata allt som har med Stockholm att göra.
Att skriva om huvudstaden, oavsett om det handlar om något så oskyldigt som, låt säga Kulturhuset eller en sorts öl, är som att vifta med en röd flagga framför den resterande befolkningen.

I alla fall den delen som inte har någon impulskontroll och pumpar ur sig doser med hat så att fingrarna glöder där vid tangentborden i Höör, Borås eller Sandviken. Eller var de nu sitter, de små hatarna.

Dagens chock

Jag är inte 30 år. Visar det sig när jag kliver upp på min nya Wii Fit-bräda och ska räkna ut typ bmi och sånt. Min kroppsliga ålder är nämligen...50.

Femtio.
50.

Det kan ju inte stämma naturligtvis.
Väl?

Sweet love of the klämdag

Åh, långhelger.
Vad man hinner med mycket saker när man inte störs av arbete hela tiden.
Har tex:

Sett en majbrasa.
Spelat väldigt mycket dataspel.
Läst alla delar i svenskan varje dag.
Varit på bröllop.
Grinat i kyrkan.
Insett att cynism är helt ute som livshållning.
(Men religiositet bubblar).
Och att människor som på allvar tycker att det är viktigt att tjäna mycket pengar (och då menar jag MYCKET pengar) är enormt tråkiga att umgås med.
Sovit middag.
Solat på balkongen.

Åh, vill bara ha mer.
MEEEER.