Lördag i parken

Det tråkigaste med att ha barn är utan tvekan att man måste hänga i lekparker. Det är en tristess på en nivå som nästan gör mig deprimerad. Galonbyxor. Sand. Däckgungor. Snor. Hurtiga föräldrar i oömma kläder. Usch, det ända som är värre är maratontittning på Bananer i pyjamas. Varför, varför har mitt barn så kassa intressen?

Höst tack och lov

Pust. Sommarlov med en ettåring är iofs mysigt, stundtals. Men hey, när den lilla gullisen vaknar kl 06.00 VARJE dag och ännu så länge är för liten för att leka själv eller ens titta på tv (alltså, kan detta vara mitt barn? hur kan hon rata tv:n? den som är sååå roolig) så innebär ju det desto mer engagemang från en stackars sömndrucken mamma. Eller pappa. Mest pappa på morgonen. He he.

Att fly tillbaka in på en luftkonditionerad redaktion med vuxna människor, som inte envisas med att klättra på ens ben, kleta ner en med mellisfrukt och packa upp exakt allt som finns i ens väska samtidigt som de smågnäller eller bara pratar osammanhängande, kändes faktiskt inte så dumt igår.

Avslappnande faktiskt.
Äntligen lite lugn och ro.

Jag är alltså på semester

Återkommer i augusti.

Blir du lycklig av internet?

Internet är slut, säger min ungdomsidol Prince.
Tänk, han gör samma analys som Ines Uusman gjorde i mitten av 90-talet. Tänk om det var så att hon bara var way, way ahead...

Världens bästa horoskop

Enligt månadens horoskop ska jag stanna upp ett tag och reflektera över vad jag har. Det är tydligen en sådan period just nu. Ok, då gör jag väl det då.

Varulvsdyrkan

Dagens chock: Det finns alltså vuxna kvinnor som tillhör Team Jacob. Kvinnor i min närhet. Christ.

Att ligga med 20-åringar

...är tydligen helt bananas nu för tiden. Inte för att jag har den blekaste. Men jag har hört ett och annat. En för mig bekant 30-plussare som bröt upp från ett långvarigt förhållande för några år sedan har nu konstaterat att det nästan inte finns några lika gamla tjejer kvar där ute på marknaden (hm, kan det verkligen stämma?) och har då liksom tvingats söka sig neråt i åldrarna. Enligt uppgift är detta "skittråkigt" och "förbryllande". Det förstnämnda eftersom 20-åringarna inte har så mycket intressant att säga och det senare eftersom de är så porrskadade att de "gör vad som helst". För killens skull.

Jag vet inte men det kan vara något av det deppigaste jag har hört.
Har den där mystanten från RFSU som förklarar vikten av glidmedel och njutning på egna villkor helt slutat med sina rundor i skolorna nu för tiden?
Verkar vara läge för en comeback.

Störst av allt är kärleken

..så där. Nu har jag grinat klart.

Snart smäller det

Det är något alldeles speciellt att befinna sig på en kvällstidningsredaktion som börjat sjuda. Det ligger en energi och drar sig, snart kommer den att ta form och börja koka ordentligt. Det råder det ingen tvekan om. Kraften i den här lokalen kommer att explodera, alla inblandade kommer att tagga upp och resultatet kommer att bli historiskt.

Det är jag övertygad om, på ett eller annat vis.
Jag är nästan lite ledsen över att jag inte ska vara med och bidra i bröllopsbevakningen.
(Fast bara nästan).

Men jag som ÄLSKAR att skura dagisgolv!

"Städa hela dagiset? Varje dag i en vecka? Och komma in och avlasta personalen när det behövs vikarier? Jamen SÅ KUL! Verkligen!"


Ni vet när man sitter och ljuger sig blå på anställningsintervjuer, för jobb man egentligen inte vill ha ("ja, jag är expert på att ha många bollar i luften, flexibel? jajamensan!"), precis så satt jag och försökte smöra in mitt barn på ett föräldrakooperativ igår. Lite sista utvägen när den kommunala kön känns ungefär lika svårforcerad som polisens avspärrningar kring slottet på lördag.

Dom var mycket tydliga: det finns EN plats till hösten och TRE intresserade.
Vilken tur att lillan var extra vild och hetsåt en banan, kladdade ner och sprang runt, runt och uppvisade någon slags adhd-light-beteende.
Undrar om det var ett bra tecken att de avslutade med, "Vi ringer ER"...

Damn you, dagissituationen på K-holmen...

Allmän uppdatering

Så här ligger det till:

Jag äger i nuläget en endaste lägenhet på K-holmen. Känns mycket, mycket bra.
Den andra är således såld.
Ingen Lyxfällan här inte.
Har levt utan tv och ordentlig säng i flera veckor.
Hinner aldrig läsa tidningar.
Min enda info kommer från löpsedlar.
Jag vet att det pågår ett vm (har ännu inte sett en enda match) och att det är bröllop på lördag. Annars är jag typ lika påläst som Gunde Svan var på Haiti, i i stort sett alla frågor.
Allt jag äger ligger nedpackat i lådor.
Blev därför glad när jag fick tattarsmink av Caroline idag. Gul ögonskugga- who knew!

Ja, det var väl allt för tillfället, undrar ni något är det bara att fråga.

Jag bara nickar och håller med

Folk som är gravida med sitt ANDRA barn får ursäkta. Men det är helt enkelt inte så spännande. Det är ju liksom samma sak en gång till, både för de drababde och för omgivningen. Svårt att hetsa upp sig liksom.

Första degen i ugnen däremot - det är lite roligare. Dels därför att personerna i fråga fortfarande går att umgås med som vanligt. Dels för att det är mysigt att minnas tillbaka på sin egen (rosafärgade, totalt av hjärnan censurerad) väntans tid.
Och så för att det är så rörande att höra deras små teorier om hur det ska bli SEN.

I helgen hörde jag följande, som hämtat ur mitt eget inre försvarstal back then:

"Äh, vadå, det blir ju vad man gör det till, klart att man fortfarande får sova och kan gå ut om man vill det. Den där svartmålningen som man får höra om hur jobbigt det är att skaffa barn, den känns så himla onödig".

"Ja, absolut, det behöver ju inte alls bli så jobbigt", svarade jag vänligt.
Hahahahahahahahahahahaha.

Hoppets ljus är tänt

Ok, en visning klar, en to go!
I går visade sig universum vara på sitt allra bästa humör och riktigt pimpade iväg lägenheten. Solsken och kvittrande fåglar i parken utanför, balkongen har nog aldrig varit så lyckad.

Enligt mäklaren kom det fler personer ("helt rätt kunder") på vår visning än det vanligtvis gjort denna skakiga vår. Hoppas det kommer ännu fler idag.

Hoppashoppashoppas.

Världens mest långdragna flytt

...kan få sitt avslut redan nästa vecka!
Jo, det är sant. På söndag lägger jag mitt öde i universums händer och hoppas på en mild behandling då kreti och pleti (helst sjukt förmögna sådana) ska klampa in i mitt hem de senaste tre och ett halvt åren och förhoppningsvis förälska sig på samma sätt som jag gjorde en gång i tiden.

(Här hade jag kunnat skriva något nostalgiskt fint om hur det var här jag blev vuxen, blev lycklig, fick uppleva livets mirakel osv men ärligt talat, är bara så trött på hele skiten nu att jag bara vill lägga mig ner och grina på studs, egentligen).


Flytten var alltså tänkt att inledas redan i januari. Nu ville universum inte det och istället fick jag uppleva ett stort fett hån i nästan ett halvår - i form av en vattenläcka, ett stort utsågat hål i taket, minus 15 grader och baljor över köksgolvet i månader. För att inte tala om hur det känns att balansera på den lilla vassa eggen som skiljer ett vanligt liv från ett som platsar i "Lyxfällan", på grund av dubbla boendekostnader.

P U S T!

Det måste vara slut på plågeriet nu. Dags för en vändning. Att få ett happy end i sikte, liksom.
Så nu håller vi tummarna, ok?
Och hoppas på en galen högkonjabudgivning, helt opåverkad av galna greker och räntehöjningshot, visst?

Äntligen Lost-closure

Lost. OMG! Vilken final, jag är alldeles tagen. Ett sex säsonger långt konstverk om livet och döden är till ända. Jag har inte missat ett enda avsnitt. Inte ett.
Kan knappt fatta att det är över. Alla frågetecken är inte uträtade, långt ifrån.

Men, där jag trodde att jag skulle känna frustration och saknad, ett stort tomrum, känner jag faktiskt bara - ro.

Det måste ju betyda att avslutningen var helt perfekt.

Kommer snart

..måste bara festivala klart först. Åh, så mycket cocktails, så lite tid...

Jag fortsätter att chocka mig

Och nu ska jag snart anlända Malmö* och hör och häpna, titta på sm-finalerna i handboll! Det är så konstigt att det börjar kännas normalt. Sedan blir det Ystad och då hoppas jag på en tur i Wallanders fotspår.


*med tanke på att jag egentligen avskyr Malmö är det snudd på konstigt att jag tillbringar så mycket tid där varje år. masochism. Tänk att jag har det i mig ändå.

Idag har jag pratat film i morgonradio, sett nya shrek, korrat filmuppslag, ätit ärtsoppa och pannkakor i världens mest utskällda personalmatsal. Sedan åkt till norska ambassaden och intervjuat Stellan Skarsgård, åkt tillbaka till jobbet och skrivit ut två jobb, rusat hem, hämtat unge, åkt till Södertälje och tittat på ett gammalt bord. Nästan krockat med Robert Wells på en mack. Och nu överväger jag att övernatta i Jönköping. Känner på mig att den här helgen blir helt grym.

Då vet man att man är kvinna

"You're not a woman until people come out of your vagina and step on your dreams".

Louis CK. Världens bästa komiker.

Förresten, det här är det värsta

Länge trodde jag att spinning inte var för mig. Det verkade vara så hardcore och läbbigt på alla sätt och vis. Det är det ju också. Men nu är jag där. Jag trampar och trampar. Och nu börjar det också bli lite intressant. Det är nämligen ofta samma människor på det pass jag brukar gå på och speciellt en kille fascinerar mig. Och gör mig obekväm på det där viset man kan känna om man plötsligt blir alldeles för privat med en total stranger. Han sitter alltid längst fram och svettas enormt.
Men framförallt så lägger han ner hela sin själ i cyklingen.
Från uppvärmningens trevande lunk är han ett med sin cykel. Han trampar på och svettas. Stönar varje gång han ställer sig upp. Skriker till, kort och intensivt, varje gång han lägger på en ny växel. Tar liksom komandot över salen och leder oss alla in i sin egen takt. Det är likadant varje gång - han piskar oss andra att trampa fortare och tyngre. När det är som hårdast sluter han ögonen och öppnar munnen. Han osar av svett, saliv och en slags frän mustighet. När han (och vi andra) närmar sig finallåtens klimax händer det att han skriker ut: Kom igen rid cykeln, riiiiid cykeln.

När allt är klart snyter han sig.
Dricker vatten ur sin flaska och häller lite vatten i sitt hår.
Ruskar om och kliver av.

Och jag undrar om jag kanske är redo för en pt.