Var det en dröm?

Digitalism igår känns overkligt idag. För att inte tala om The Gossip. Som en spelande John Waters- film. Ett ex dök upp. Och smuggelöl i väskan. Inte konstigt att huvudet dunkar idag. Konstigast av allt- snart ska jag dit igen!

Herregud jag är på festival

Hade liksom förträngt själva konceptet. Men Accelerator verkar lovande hittills. Ingen lera i sikte.

En vecka kvar

Semestern är så nära nu. Åhh, det känns overkligt.
Ledig!
I fyra veckor!
I juli!

Helt sjukt. När hände det senast..hm..jag tror jag var typ 16 år. Undrar vad det kommer att göra med mig som människa. Kanske kan jag äntligen bli helt utsövd. Harmonisk. Tränga igenom alla stresslager och få kontakt med mitt inre. Nå insikt. Inspiration.

Jag kanske skriver en roman. Eller en diktsamling. Kommer på att jag vill jobba med något helt annat. Typ rädda världen eller bli psykolog. Kanske tar jag körkort eller börjar jogga. Blir vegan. Eller gravid.

Det känns som att vad som helst kan hända i sommar.
Ska bara överleva en ynka liten dallrande vecka först.

Världens bästa jobb?

Jo, jag har nog faktiskt världens bästa jobb. Måste påminna mig själv om det lite då och då. Hade jag inte jobbat här hade jag ju aldrig fått träffa Hugh Grant. Eller Thomas G:son för den delen. (Eller jo, det kanske jag hade vid närmare eftertanke).

Det är ju rätt coolt att ha mandatet att kunna ringa upp typ vem som helst och fråga typ vad som helst. Jag är ganska blyg privat men inte i jobbet, konstigt nog. Och så älskar jag känslan av att sitta på ett scoop. Det finns ingen bättre adrenalinkick. Som alldeles nyss. Shit, mitt hjärta höll på att sprängas och jag ville bara skrika ut min glädje. Blev fuktig i armhålorna. Såg ett kort ögonblick framför mig hur chefen skulle börja hjula, vi skulle bli kreddade i alla tidningar och mitt ego skulle få svälla lite i glansen av dagens bästa avslöjande.

Men sedan insåg jag orimligheten och så sprack alltihop .

Merde.

Jag HAR världens bästa jobb. Jag HAR världens bästa jobb.

Det här med 30-årsfester

Har ju varit på några stycken nu. Väldigt trevliga allihop. Mycket folk. Vuxna presenter. Jag tror att födelsedagsbarnen varit nöjda och glada. Men..vad hände med själva festandet? Jag minns ju 25-årsfesterna. De otippade gästerna, det oväntade hånglandet, dramatiken när folk vaknade upp i fel sängar, hembränt i dunkar, spontandans. Det är inte så himla länge sedan räknat i år men ändå befinner vi oss ljusår därifrån.
Det är liksom mer Svenskt tenn än rock'n'roll över det mesta just nu.
Och det är kanske bara jag som har svårt att acceptera var någonstans i livet vi är just nu. Fokus SKA liksom ligga på parbildning, nya tapeter och barnalstring.
Jag köper väl det.

Men en sak som jag har insett är att den där ändstationen som man inbillade sig (när man var ung, sisodär runt 21) dök upp i takt med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar"-stadiet, den finns ju inte i verkligheten.

Så nu sätter jag mitt hopp till 40-årsfesterna.
Då jäklars kommer folk vara taggade till tusen. Nyseparerade och raggningssugna. Med småbarnsåren överstökade och redo att ta igen för försakat festande och ansvarsfyllt leverne det senaste decenniet.
Ja, vi kommer att vara rynkigare och lite, lite fulare.
Och ja, vi kommer att vara de där patetiska som man tidigare smålett åt i mjugg.
Men vi kommer att festa igen, mina vänner, lita på det.

Stockholms bästa ställe just nu

Skansen kan gå och gömma sig. Dagens stora konsert är här. Tjoho vad jag är uppspelt. Undrar om jag känner för Blonde Redhead som fjortisarna gör för Anders Lundin?

"Den lille rackarn fick sig sitt livs resa"

Jag har en kompis som vi för enkelhetens skull kan kalla Assar. På båtresan hem igår berättade han om sitt mest prekära encounter med en såndär liten äcklig jäkla blodsugare som går under beteckningen fästing.

Han upptäckte den lille rackarn längst ut på sin, eh, penis.
Precis efter att han haft sex.

Burr.

Fast ibland blir man lite sugen

Senaste tillskottet i släkten är till och med sötare än suri.

Ensam kvar

Så går det när man bokar in intervjuer med utländskt band kl 16.30 dagen före midsommar. Dessutom svarar de inte. Morr.

Får man gå hem nu?

Usch det är så midsommarsegt idag att jag nästan baxnar. Är inte särskilt peppad alls, varken på snapsar, långhelg eller sillätande i pissväder. Allt som inbegriper ansträngning från min sida just nu känns bara jobbigt och energidränerande. Och jag har inte så mycket kvar att slösa fram till ljuset i tunneln (=semestern). Men det är väl bara att bita ihop och orka ha trevligt i helgen också.

På lyxlunchen på Globen Star började vi snacka nostalgi-tv. Och spännande nog visade det sig att Clarence mamma deltog i både Lyckohjulet OCH Femettan under, gissar jag, det sena 80-talet.
– Vi hade ett helt gäng kompaktdammsugare hemma minns jag, sa C.

Själv var jag ett stort fan av nagelbitaren "Tänk till tusen". En rejäl frågetävling när gameshowen var i spädbarnsstadiet. Kolla in i början av klippet här och småle åt det lite fina och snälla som doftar fluortant, postsparbankbok och söndagsstängt.

Ja ja, glad midsommar dårå.

Reglering av skulder

Ett tecken på att det börjar bli hög tid för semester:

Satt helt lugnt och smaskade rimmad lax och drack en cola på Tranan som vanligt i måndags.
Reste mig upp och drog.

Vaknade med ett ryck tre timmar senare.
Och insåg att jag inte betalat!

Gick dit med svansen mellan benen idag efter jobbet.(Justin kom ju emellan igår)
Förlåt då.

Skäms som en hund men snart börjar Pussycat dolls på trean och jag längtar.
Också ett tecken men på vad är mer oklart.

Orosmoln

Grr två karlar som redan står upp. Det här kan bli ett problem.

Jag hjärta Justin

Nu känner jag mig lite elak men shit! Har aldrig varit så glad över att en kollega blivit sjuk som just idag (förlåt Linda, jag lider faktiskt med dig också, någonstans djupt inne). Efter att i månader varit grymt avis och förbannat mitt nederlags-schema (som på något märkligt vis hela våren har spelat mig spratt som kortare långhelger och dagtidsjobb på strategiska kvällar) så kan jag idag bara konstatera att det finns någon form av gud och att han/hon/den/det idag har spelat i mitt lag!

Jag ska gå på Justin ikväll!

Hihi, laddar för fullt med att försöka väcka min inre tonårstjej till liv. Här ska skrikas. Tjoho.

30-årskrisen är ett faktum

Vi har en friskvårdsmänniska här på jobbet som heter Anneli och är av den där besvärliga typen som liksom inte ger sig. Det ska tränas. Punkt.

Och till min egen stora förvåning hörde jag mig själv precis svara "ja" på frågan om jag inte skulle vara med i Bellmansstafetten (en grej som hon promotar stenhårt, "tänk på det som en morot att hålla igång joggningen under sommaren") i september. Fem kilometer. I ett lag med några andra från redaktionen.

Jag har fan inte sprungit fem kilometer sedan jag gick i högstadiet typ. Har INGEN kondition. Ingen alls. Jag kommer att dö och skämma ut mig och mitt lag. Tänk om jag kräks! Vad pinsamt. De andra är typ maratonlöpare hela bunten. Iaf en. (Chefen).

Ni hajar pressen.

Rannsakar mig själv och inser att detta är mitt undermedvetnas sätt att bakbinda mitt vanliga jag, som helst tar en drink på balkongen och några nävar chips på det. För kanske är detta chansen att inte förfalla helt. Liksom the point of no return. En möjlighet att möta the big 3-0 med en topptrimmad kropp som inte tänker lägga sig platt för gravitation och naturlagar som inbegriper rynkor, bristningar och annat som börjar hänga och slänga.

Jo, så är det. Nu ska här kämpas emot.

Ibland känner jag mig osynlig

Som att jag gradvis försvinner in i bakgrunden och blir transparant.

Min vän romantikern

"Det man vill ha är ju en kille som man kan stå ut med på alla släkttillställningar när man har skilt sig. I alla fall till ungen blir 18."

Nä, nu vill jag ha semester

När man vet att det ligger fyra feta veckor i pipeline är det svårt att fokusera.
Men än så länge får halvtorftiga Ica-jordgubbar fungera som substitut för the real deal.

Måste sluta ego-googla

Jag har under mina två år i branschen skrivit artiklar om allt från Tom Cruises alienbaby, bonden Arne som fyller 80, gratisfestivaler för ungdomar och fågelvirus i Stockholm. Eftersom en del människor (läsare) är hatiska och saknar spärrar har jag fått min beskärda del av webbhat, arga mail och sura, sura telefonsamtal. Det verkar som att man bara får acceptera att det är så det funkar. Men aldrig någonsin har jag fått så mycket hat, ironi och uppretade kommentarer som när jag förra året i Ab skrev om - cyklar.

Temat var typ "Så vårfixar du din hoj", eller som det hottades upp av redigeraren: "Blinga din hoj". Tanken var god, tyckte jag. Aldrig fel att fixa cykeln lite efter vintervilan. Men jag gjorde ett kritiskt misstag och råkade skriva "hjul" istället för "däck", eller om det nu var tvärtom.
BIG MISTAKE! HUGE!

Detta har idisslats i diverse cykelforum har jag nu fått veta, tack vare min upprivande hobby - googling.
Ett talande exempel:

"Nå. man ska väl inte skratta, men det var sällsynt dåligt skrivet. Riktigt klantigt skrivet. En skamlös ursäkt får dålig journalism. Och pajasen som skrev det där får betalt, och det sitter en redaktör och korrekturläsare som ska kolla innan det trycks. Vilka skämt. Det är ganska kul att bli påmind om varför jag inte köper kvällstidningar."

Min artikel (och i förlängningen jag) är ett bevis över hela kvällspressens oduglighet:

"Hos Aftonbladet är det en utbildad person som har som jobb att ta reda på fakta och att redovisa dom. Det är det som journalistyrket går ut på. Det är en dålig artikel vi diskuterar. Det är en låtsastext. Den är inte upplysande, snarare tvärtom. Det är varm luft fast istället för att komma från munnen så är den på papper eller i digital form. Och därför hatar jag kvällstidningarna, för att i sin iver att få ihop tillräckligt med redaktionellt material för att lyckas kränga reklam så bryr dom sig inte ens om att kolla fakta eller att få en text läsbar. Kort sagt, dom gör inte ett bra jobb och dom tror att vi inte ska märka någon skillnad."

Till slut börjar de skrika efter blod, typ. Och så är det någon som efterlyser min mailadress! Som någon hjälpsam själ bifiogar! (Fast jag kommer inte ihåg om det någonsin var någon som faktiskt mailade mig.)

Började i vilket fall nästan lipa och funderade på att säga upp mig. Det är ju sjukt att en så usel reporter som jag sitter och tar upp plats här. Tills jag hittade denna kommentar, som faktiskt avslutar hela tråden:

"Det är väl bara en enda mening i artikeln som är knasig? Resten är typ: gör rent och serva din hoj, köp lite kul saker till den och använd lyse. Ganska vettiga tipps tycker jag. =)"

Fick lite perspektiv och snöt mig. Än blir dom inte av med mig.
Hmm..undrar om det inte är dags att reta upp typ MC-förare nu...

Naturligt för vem?

Lever just nu i någon slags schizofren tillvaro, ena dagen omringad av nyblivna föräldrar eller väldigt blivande sådana. Och andra dagen med folk som lever på som vanligt, vilket för det mesta inkluderar alkohol, sena nätter (och iofs en med åren tilltagande tillhörande bakfylla).

Och visst, ibland slår något slags sug till. En liten unge. Va gulligt, liksom.

Men nu har jag verkligen tänkt. Överlagt med min inre biologiska klocka. Och insett att nä, det får vänta. Förmodligen ganska länge. Jag fattar liksom inte varför. När man ÄNTLIGEN har det ekonomiskt stabilt, ett himla roligt liv, lugn och ro på många plan. Ska man bara slänga bort det för en högst obekväm tillvaro som inkluderar, vad jag förstår, en hel del ångest, begreppet "att spricka", paus i karriären och sömnbrist jämt.

Kan någon ta och förklara? Känner mig väldigt förvirrad.

En annan Mirre

Jag är så otroligt nöjd över att jag delar mitt namn med så många härliga begåvade kvinnor. En av mina favoriter är Miranda July. Kolla in hennes nya novellsamling här

Andra bra Mirandor:

Miranda i Sex and the city. Gav alla världens kvinnor en aha-upplevelse med den förlösande repliken: "He's just not that into you".

Miranda Baily i Greys anatomy. Vi är ungefär lika coola hon och jag.

Miranda Otto i Sagan om Ringen. En av få kvinnor i en för övrigt mycket homoerotisk filmsvit. (Not that there's anything wrong with that).

Och så såklart- en av de viktigaste beståndsdelarna i alla amerikanska polisfilmer. För vad vore väl en tuff biljakt med tillhörande gripande av brottslingen utan följande rader:
"You have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you in a court of law. You have the right to an attorney. If you cannot afford an attorney, one will be provided for you at interrogation time and at court."

Inget annat än "Miranda-varningen". Jomän.

Säsongskändisarna

Vad är väl en vårvinter utan Thomas G:son?
Efter ett helt år i ide blir han och hans hår utsläppta i strålkastarljuset och plötsligt högvilt (nåja) i media. Vecka ut och vecka in syns han i green room under Melodifestialens delfinaler. Nöjd och yster över att hans plinkande förkroppsligats i en samba med Anna Book eller något annat svängigt i Estland eller Portugal eller så.
Och så vips, är säsongen över och likt en sönderdansad slända får G:son åla hemåt och snickra nya låtar.
Och drömma om nästa år, då det åter är dags att komma ut ur grottan och fjädra sig och sitt hår igen.

Det är så det ser ut. Vissa kändisar äger sin årstid. Fråga Arne Weise.

Och nu, när solen skiner som mest och måsarna skrattar sig hesa välkomnar vi Ernst Kirchsteiger och Anders Lundin ut ur burarna.
Hoppas de är laddade för nu blir det åka av.

Dagens besök

Härlige Per Magnusson från Malmö-nöjet har anlänt hufvudstaden.

Dagens sunkigaste

Nätsprit.

Kom igen nu. Behöver vi verkligen supa mer och billigare?

Dagens roligaste yrke?

Tadaa: Bärrådgivare på Länsstyrelsen.

Jodå, det finns.

Vid sidan av Spymlan

Vet inte om det var solskenet som smekte fram vemodet i mig. Eller om det var gruppdynamiken (ett fenomen jag vanligtvis undviker i möjligaste mån) som fick mig att släppa fram tårarna. Men igår i Humlan, under en manifestation mot våldtäkt, grinade jag som ett litet barn. Inte när Mian Lodalen, Katarina Wennstam, Thomas Bodström, Gudrun Schyman eller Birgitta Ohlsson snackade. De var visserligen bra och så men de förhöll sig på det där arga, upprörda (med all rätt såklart) viset. Så jag var inte beredd när en tjej vars syster blivit utsatt för våldtäkt, klev upp på podiet och berättade ur hjärtat. Lord.
Det finns inget som gör mig så arg som våldtäkt.
Och det är en skam att domstolsväsendet i Sverige inte förmår att tillämpa lagstiftningen så som det är tänkt.
Det är också skrämmande att vårt samhälle är så ociviliserat under ytan, det är bara att skrapa lite lätt så försvinner all jämställdhets- jämlikhets-och utvecklingsfernissa.
Och så står man plötsligt där, med så unkna värderingar att man svimmar av stanken.

Dagen mest oväntade hjälte var komikern Magnus Betnér som rev ner stormande applåder. Han påpekade att alla män OCH kvinnor måste sluta upprätthålla förlegade könsroller. Och det har han verkligen en poäng i. Jag har för övrigt alltid ansett att min kompis Assar är sjukt lik Magnus Betnér. Så när en kvinna kom fram och tackade Assar för hans fina insats efter manifestationen skrockade jag gott.



Du är grym, Magnus!

Six feet förresten

Såg sista avsnittet igår. Grinade. Det var jag och Claire- återigen och för sista gången. Hoppas jag också blir 102.
Hej då six feet.
Sorg.

Youth is sooo wasted on the young

Träffade några av kexen igår och vi avhandlade det senaste. Elin hade fått någon slags uppenbarelse.
Elin: Fan, jag har tänkt på det här ett tag och nu inser jag verkligen. Youth is wasted on the young, eller vad det nu heter.
Jag: Jo, men det insåg jag redan förra sommaren.
Elin: Men det är ju hemskt att man gick där som 22-åring och mådde dåligt över nån jäkla finne eller något annat som man trodde var ett problem. Herregud, varför var man inte gladare och hade roligt?
Linda: Men vi hade väl roligt?
Elin: Jo..men vi kunde ha haft det mycket roligare. Önskar någon kunde ha sagt det till mig. Men det hade man väl inte fattat, vilket är hela ironin.

Vi satt tysta. Läppjade på colan.


Elin: Fast dom som är 40 nu sitter förmodligen och säger precis samma sak om oss.
Jag och Linda: Hmm...



När lilla Alice äntligen slutade sparka blev Elin ändå på glatt humör.

Vårens stora projekt

Har odlat denna blomma av sorten Stor Dorotea sedan den dök upp här på redaktionen för någon månad sedan, i något slags pr-syfte. Jag har vattnat och jag har pysslat. Men jag vet inte. Antingen är det jag som bara inte har några gröna fingrar eller så är det Trädgårdens pr-maskineri som inte har bifogat tillräckligt bra jord/kruka/frön.

Ger det fram till semestern.
Men då vill jag se något som åtminstone liknar en blomma.

Allt om min strupe

Har visst skojat bort min röst i helgen. Anade vartåt det barkade redan under middagen hos Marielle i fredags men ignorerade och gick vidare till Debaser Slussen. Ignorerade även slemklumpen som började ackumulerars i halsen i lördags och skrek helt vilt under fotbollen. Och forsatte på nya China, tjoho (där verkligen ALLA från Stakka Bo till de där gamla krogtjatarna från slutet av 90-talet stod och trängdes i foajen och utanför. Undrar om det håller resten av sommaren. Hoppas det, var faktiskt himla kul). Tog jag det då lugnt igår och virade en halsduk runt min sönderskrikna hals och lugnade mina rödflammiga mandlar med honungste? Oh no. Det fick bli Oceans 13 och lite glam istället. Kliandet i halsen började göra uppror i biosalongen ungefär 5 minuter in i Goerge Clooney och Brad Pitts överfinurliga casinoscam. Satt brevid en stackars Mi Ridell som måste ha blivit måttligt road av mitt slemmande och hostande. Herregud, hade jag suttit brevid mig själv hade jag nog skjutit mig.
Sedan blev det ännu mer hutter i stockhomsnatten i för tunna kläder.
Idag har jag fått mitt straff.

Kraxar som en halt kråka.
Men ikväll blir det Tranan.
Jag lever då på kanten.



Ungefär samtidigt som raketerna drog igång på Oceans-festen på det fantastiska Josefina försvann det sista av min röst. Hoppas hitta den senare idag. Vore bra för jag har en del intervjuer att dra hem...

Bästa barndomen?

"Men, gud, är du uppvuxen i Stockholms innerstad. Det är ungefär som att träffa någon som faktiskt är född i Las Vegas."
Jag umgås för mycket med lantisar alltså.
Och varje gång folk häpnar över faktumet att jag tillbringade min barndom i asfaltsdjungeln dyker det upp en dåligt inlindad beklagande ton i deras diftongprydda röster.
För hur i allsin dar kan man ha haft det om man vuxit upp fjärran från granskogssus och rapsfält?
Jo tack, bra. Förträffligt till och med.
Den här konstiga romantiska vurmen och föreställningen om att det bästa för barn är att växa upp nära naturen är typ den största myten i världen.
Men, vaddå, det var ju fantastiskt att bara gå ut genom dörren och kunna leka fritt.
Yeah right.
I typ tre år mellan blöjstadiet och högstadiet kanske.
För varför ville ni inget hellre än att flytta därifrån sen då?
Så fort ni kunde tänka en endaste tanke själva så ville ni ju bara fly till storstan och utbudet här.
Eller hur?

For the record: Jag hade en mycket bra uppväxt. Fan, det finns parker här. Och gårdar om det nu nödvändigtvis ska lekas så himla mycket. Och så slapp jag hela den här "jag-kommer-från-småstad/förort-och-har-dålig-självkänsla-och-måste-hävda-mig-i-storstan-syndromet som är så obeskrivligt tröttsamt. Och kunde hela tunnelbanesystemet som 9-åring och kände alla strategiska vakter på den tiden det var superviktigt.
Att beröva mina framtida barn en sådan uppväxt genom att flytta ut från stan för att kunna slänga bort massor av tid på gräsklippning, husrenovering och inskränkta människor i småstad, känns som snudd på misshandel.
Fine, om man nu vill ha det så tänker inte jag stå i vägen för någon endaste människa.
Herregud, grilla ihjäl er i era stora trädgårdar for all I care.
Men det måste gå att våga vägra villa också utan att bli betraktad som ett mindre vetande freak.